Som de flesta insikter av värde kom den när jag som minst förväntade den. På väg upp till Orlando för ett möte hamnade jag i en bilkö. Bilen framför hade en klämkäck dekal som uppmanade mig att leva livet som om det var min sista dag. En uppmaning som dyker upp lite varstans i olika former. Carpe Diem! Om du bara hade 24 timmar kvar att leva hur skulle du då använda dem? Det antas per automatik att det är något bra med att fundera på det här så att man får motivation att ”göra något”.

Är ju med på att det här ska stimulera till en hälsosam medvetenhet om livets förgänglighet och skrämma oss att greppa nuet i skjortkragen och krama musten ur dagen. Gott nog så kanske, men där sittandes i hyrbilen slog det mig att det är ett något för kort perspektiv. Jag varken vill eller behöver leva idag som om jag visste att jag skulle dö imorgon för att göra dagen till något extra. Därmed inte sagt att dödens faktum och att ingen av oss säkert vet om vi kommer att få en ny chans i morgon kan stimulera till att vi kommer av våra rumpor. Kanske får vi då till outtalade kärleksförklaringar, testar tidigare skydda utmaningar och att hindrande hämningar får vika åt sidan.

Men nog behöver vi samtidigt en oförvägen tillit till att vi har nog med tid om det ska bli något vettigt av det? Att det finns tid nog att starta en familj och se barnen växa upp. Att vi kan påbörja ett projekt som tar år att slutföra. Att det är värt att investera i framtiden. Starta företag. Utan det tror jag det ärliga svaret på vad man skulle göra med den här dagen skulle vara mindre produktivt. Speciellt med vetskapen om att det är den allra sista man har. En radda sådana dagar är ju inget att sträva efter direkt.

Dessutom sätter det längre perspektivet även de misstag vi alla ofrånkomligen gör i en annan dager. Man behöver ju inte vara speciellt rädd för dem när man lever som att det finns tid nog att rätta till dem. Att lära av dem. En möjlighet att göra om och göra rätt för det kommer en ny dag att börja om på. Tid nog att utvecklas och få till något ännu bättre. Är du med?

Lite av samma fälla är det lätt att hamna i vad det gäller den av många ansedda som den största av alla frågor: Vad är meningen med livet? För mig är den faktiskt inte särskilt viktig. Varför skulle det göra skillnad att fylla vår okunskap om universum och alla dess fantastiska mysterier med tro, myter och vidskepliga åsikter? Speciellt när hur det faktiskt ligger till är alldeles tillräckligt för att fylla vem som helst med underbar fascination och förundran.

För sanningen är ju att ingen vet om det finns någon bakomliggande mening och du behöver den inte för att leva livet till det bästa av din förmåga. Därför har de bästa stunder du har haft än så länge garanterat varit utan några tankar på om det är någon mening med det eller ej. Nej, när vi är som lyckligast ägnar vi oss helt enkelt åt livet så som det är framför oss i stunden.

Slår vad jag försöker på peka på här och vilken potential det har an en sträng någonstans i ditt inre? Det är i varje fall min förhoppning. För en högre förståelse ger möjlighet att släppa så mycket av de tankar som annars kan hålla oss fångna och lamslaget se på när livet rullar förbi. Med ett lite större perspektiv än klämmiga klichéer ser vi bakom ridån till hur fantastiskt livet är. Alldeles utan något ångestladdat behov av extra påhittad mening eller gissningar om hur mycket tid vi har kvar. Vi kan göra det som är vettigt för oss precis i detta nu utan att våra fantasier kommer i vägen. Hur skulle din dag se ut då?