Det finns en känsla som alla vi människor söker. Du vet, den där känslan när allting bara flyter på. När det känns självklart och ansträngninglöst att ta sig an nästan vad som helst. En lätthet i att ta beslut då det ser ut som en ”no-brainer” att säga ja eller nej. Ändå har de flesta fått lära sig att prestation handlar om att ta i mer, skärpa till sig och ”bara” se till att få saker gjorda.

Tittar du lite närmare i sömmarna på det antagandet ser du något helt annat. Din kropp fungerar till exempel redan utan din medvetna inblandning. Hjärtat slår, även när du sover. Tappa balansen och du återtar den nästan omedelbart utan att behöva tänka på hur du egentligen gör. Det här är hur vårt fantastiska system och livet fungerar och inget som du behöver förtjäna eller prestera fram.

Det är en som om en intelligens redan är inbyggd i allt levande. Pulserar genom det och leder en rot mot vatten, får fåglars ägg att kläckas i rätt tid och organiserar galaxer. Det styr också din bästa tajming varhelst du ska prestera – oavsett om det handlar om ett viktigt möte, på idrottsplanen eller i vardagen. Intelligensen är inte personlig – den är universell. Du behöver därför inte bygga upp den. Du behöver bara sluta störa den. Kan låta lite kryptiskt så låt mig ge dig en metafor som fått det att klarna för många av mina klienter:

Tänk dig att du har på dig ett par glasögon för att se världen omkring dig klart. Själva glasen har dock ett mellanrum och det är fyllt med vätska som i en snöglob. Så om du snubblar till, gör en hastig rörelse med huvudet eller stöter till glasögonen, då virvlar snöflingorna upp och det blir svårt att se någonting klart. Om du inte förstår hur det funkar, dvs. att så länge det skakar så är det grumligt, då finns det en risk att försöker få det att klarna genom att skaka på glasen mer.

Det gör att det blir ännu grumligare och mer skakande verkar krävas. Kanske du till och med förhandlar med glasögonen: ”Klarna nu då … snälla, klarna … jag vill inte ha det så här …”. Det är i princip hur vi gör när vi försöker tänka oss till klarhet eller pressa fram rätt känsla. Ju mer vi försöker desto värre blir det, för det går ju inte att tänka sig ur att man tänker för mycket. För mental klarhet är inte något du skapar. Det är något som finns där varje gång du inte är i vägen.

Om den metaforen inte räcker för att det ska börja klarna så kanske du är en av dem som behöver lite mer konkreta verktyg för att se allas våra oskyldiga missförstånd om hur vi funkar. Så låt oss göra en övning:

Ta en paus här mitt i läsandet och bara känn efter hur du faktiskt mår. Ingen djup analys nödvändig, bara en enkel check-in om du är glad, nyfiken, neutral … eller vad det än är … Därefter är det dags att göra något lite annorlunda: Gör vad du kan för att bli upprörd. Läs inte vidare förrän du fått till åtminstone lite frustration eller irritation …

Fick du till det? Bra. Hoppas du förstår hur märkvärdigt det du precis gjorde är. För ingenting ändrade sig på utsidan. Ändå ändrade sig det helt hur du kände dig på insidan. Än mer fantastiskt är att du intuitivt visste hur du skulle göra. Inga skådespelarlektioner nödvändiga för att använda din tankevärld för att skapa den där känslan.

Nu till nästa del. Hur mår du nu medan du är tillbaka och läser det här? Möjligheterna är ganska goda att känslan av frustration eller irritation som du nyss fick till är helt borta eller som minst mycket mindre. Hur gick det till? Du gjorde ju inget. Du var inte hos en terapeut, mediterade djupt eller var ute och sprang en löptur. Du gick helt enkelt tillbaka till att läsa det här. Tankefilmen du spelade upp slutade gå på bion mellan dina öron och tanken skiftade.

Det här är nu inte tänkt som en teknik. Bara en demonstration av med vilken otrolig perfektion systemet redan fungerar. Om vi ska ta en repris på vad som hände, så tänk dig att en dold kamera fångade allt i realtid. Då skulle vi se någon som satt och läste det här coachbrevet. Sedan kopplar personen bort det som är framför dem och börja fokusera på något inne i sin egen tankevärld som rör upp dem. Man ser på ansiktsuttrycket att de är irriterade på något. Sedan återgår de till att läsa vidare och någonstans på vägen, de kan inte säga riktigt när, så återfinner sig lugnet liksom av sig självt. Allt medan inget har ändrat sig på utsidan.

Om något av det här slår an en sträng i ditt inre, så kan det här vara vad jag kallar ett ”Holy shit moment” (det är en avancerad lingvistisk term inom prestationspsykologi;-). Då kan du märka att något skiftar. Något klarnar, en mer hoppfull känsla stiger upp i dig och du inser att din relation till dig själv och din tankevärld, på ett tämligen avgörande sätt, aldrig riktigt kommer bli den samma igen …