Har provat att ta ChatGPT till hjälp för att skriva coachbrev. Hur jag än försöker så blir det aldrig riktigt bra. Det är korta, staplade meningar som levererar men ändå känns själlöst. Dessutom hallucinerar den fakta, siffror och statistik som inte stämmer. Till slut sitter jag då här och skriver själv. Det är väl också på något vis som det ska vara. När AI väl är så bra att den helt ersätter även känslan bakom, så har vi förmodligen större utmaningar att hantera.

Men just det här med hallucinationer, som det kallas när AI självsäkert hittar på, är det ju svårt att klandra den för. Vi är ju minst sagt själva benägna att göra det samma. Med lika goda intentioner. Eller hur? Om vi inte sitter på någon form av anstalt så kallar vi det ju inte hallucinationer. Vi fantiserar, överdriver och underdriver (förmodligen inte ett ord ur svenska akademins ordlista, men du vet vad jag menar)

Kanske bedömer vi att andra ljuger, medan vi själva råkade använda lite mer oskyldiga ”vita lögner”. Oavsett, så har vi alla upptäckt hur vi, efter att upprördheten ebbat ut och vi lugnat ner oss, hur vi plötsligt inte kan förstå hur vi gjorde så stor sak av ”det där lilla”. Som barn kanske vi skrämde upp oss själva med tankar om mörker, hemska clowner, mördare … Till slut fick minsta ljud oss att hoppa till av rädsla.

Kanske ler du lite åt ett barns naivitet här, men det är ju inte som att man inte som vuxen gör samma sak. Det ser lite tomt ut på kontot, räkningarna hopar sig och plötsligt så har man fantiserat ihop hur barnen vare sig kommer få julklappar eller födelsedagspresenter. Lite vuxen variant av mörkräddhet senare, så är man en hemsk känsla som får en framtid av bli avskedad, utkastad på gatan och lämna hus och hem att se väldigt verklig ut. Paniken över ”bara tanken på det” får det att knyta sig i magen ytterligare …

Problemet med att fantasin tar över på det där sättet är att våra sinnen är direktkopplade till våra tankar. Det innebär att vi upplever det vi tänker som om det verkligen hände. Ganska trevligt när man tänker på någon man är kär i eller när man ser sig själv gå vinnande ur något, men tämligen horribelt när vi funderar på hur det skulle vara att leva på gatan. För vi kommer må på insidan som vi tänker i ögonblicket.

När vi lär oss känna igen känslan av att vi använder vår fantasi på ett mindre användbart sätt, så kan vi klippa av tankekedjan i starten. Det räcker att vi ser att våra osäkra tankar alltför lätt slår sig ihop med vår kreativa fantasi, så behöver vi inte längre ledas runt i ett känslomässigt koppel av den. En insikt om att vi inte behöver respektera våra tankar bara för att just vi har tänkt dem. Speciellt då när känslan är låg.

För när vi använder vår underbara fantasi för sig självt då är den som Einstein en gång sa det viktigaste vi har. För kan man tänka sig rädd, osäker och stressad – ja, då kan man ju även tänka sig lugn, harmonisk och mentalt klar. Men om det nu är så lätt, varför faller så många ändå för sina osäkra fantasier? Enligt mig handlar det om hur de flesta definierar fantasi. För de ser fantasi som något orealistiskt man tänker som inte kan eller kommer att hända.

Så om jag föreställer mig att min bil kan flyga ut i rymden och parkera på månen, då är det rena fantasier. Små, osynliga gröna troll som tog fälleben och gjorde så att jag ramlade. Fantasier. Men med den definitionen så har få problem med sina fantasier, för de vet att de hittar på och det skyddar dem från att ställa sig bakom sitt ”tänk”, ta det på seriöst allvar och bli skrämda av det.

Problemet som jag vill ta upp här, är att med den definitionen så är allt som jag själv bedömer som mer realistiskt – inte fantasier. Vilket öppnar dörren för en massa otrevliga upplevelser som oro, ångest och stress. Ser du det? För om jag sitter och funderar på om min bil ska starta när jag ska till flygplatsen, funderar på vad jag gör om den inte startar och taxin inte hinner komma i tid, hur 300 personer sitter och väntar i en konferensanläggning och min faktura för föreläsningen får återbetalas, hur ingen annan vill boka mig ….

Då är det ju det inte fantasi enligt definitionen. För det skulle ju kunna hända. Jag oroar mig inte, jag stressar inte upp mig i onödan. Jag är bara realistisk. Vilket gör att oro, press och stress blir en funktion av hur bra jag kan subjektivt rättfärdiga det jag tänker i stunden. Så din definition av fantasi avgör hur mycket rädsla och oro du går omkring med i vardagen. Är du med? Bra, för den definition jag istället vill föreslå här är att allt tänkande som är utanför nuet är fantasi.

Så om jag sitter och funderar på om bilen ska starta, så fantiserar jag. Inte för att det är orimligt. Utan för att det inte händer just nu. Därmed kan jag ta det på mindre allvar. Självklart är det bra att planera, förbereda sig och lära av det som hänt. Men det är skillnad när du ser att det är vad gör när du tänker utanför nuet. Och är mitt tänkande utanför nuet så är det fantasier. Måhända användbara fantasier, men fortfarande fantasier. Den insikten gör dig mindre rädd för dina egna tankar.

Det blir då mer som vad Einstein kallade ”tankeexperiment”, vilket är användbart på många sätt. Men, du vet nu att det du tänker utanför nuet är fantasier. Och i det ligger något ganska stillsamt. Att allt som inte händer i det här ögonblicket… inte heller är på riktigt just nu.

Och att det enda stället livet faktiskt pågår… är här … i detta ögonblick.