Har du någon gång vetat precis vad som är rätt och ändå fallit för frestelsen och gjort tvärtemot? Med tanke på hur full vår mänskliga historia är av exempel på just det är det kanske en märklig fråga, men ändå väldigt intressant. Hur kan det komma sig att vi kan vara så logiska i vissa tillfällen men så fullkomligt irrationella vid andra?

För vem har inte stått och tittat på det där bakverket eller chokladbiten och känt sig dragen som av sirenerna i Odyssén till sträcka fram handen och mumsa i sig dem? Trots att man bara dagar innan satt upp som mål att äta bättre, förbättra sin energi och få hälsan på rätt köl igen. Det är ju bara en gång. Det gör ingen skillnad. Bara ta den. Du är värd det.

Vad är det som gör att den egna tankegången kan vara så förförisk? Som gör att vi kan gå på den om och om igen oavsett om det handlar om att nästan tvångsmässigt köpa något helt onödigt, äta något fel, sitta framför tv:n istället för att ta en promenad, surfa på internet istället för att ringa det där viktiga samtalet, dra sig undan istället för att sträcka ut en hand…

Listan kan göras lång på vardagliga saker vi gör som vi sedan ångrar att vi inte gjorde annorlunda. Vilket är en vanlig definition på frestelse: Något som verkar lockande för en individ men som man innerst inne vet är mindre bra och förmodligen önskar att man inte hade gjort efteråt.

Enligt mig är det skapar svårigheten att stå emot sina frestelser endast ett oskyldigt missförstånd om vad det är som pågår. För det är lätt att tro att den tryckande känslan från att det bara finns en enda tröja kvar i din storlek på rean kommer från erbjudandet eller möjligheten. Då blir ju lätt det enda sättet att bli av med den obehagliga känslan att köpa tröjan så att man äntligen kan lägga det åt sidan.

Eller som Oscar Wilde en gång uttryckte det: Enda sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den! Fyndigt sagt av en rapp tänkare, men visar att även han missat vad som faktiskt pågår. För känslan kommer som alltid från våra tankar och inte från den synbart frestande omständigheten. Det är skälet till att den enes frestelse är den andres aversion och varför du ibland kan släppa även den mest frestande sak utan ansträngning.

Detta då tanken även på något som i ett svagt ögonblick känns som ett absolut måste är lika flyktig som en dröm du precis vaknat från. Vilket gäller även våra mest tryckande och pockande känslor, eftersom de enbart är verkliga under tiden vi håller tankarna om dem i ett fast grepp mellan öronen. När vi ser att det är vi som skapar dem slutar vi vara rädda för känslan som till och med de mest konfliktartade tankarna lämnar i sitt fladdrande ljussken.

Något poetiskt och esoteriskt beskrivet men icke desto mindre obestridlig sanning. Förstår du vad du faktiskt kämpar mot är inte längre dina tidigare frestelser lika svåra att motstå. Behöver ju inte kämpa emot utan bara vänta en stund på att det lättar. En väntan du då kan fylla med att göra något du vet är bra att få gjort.

För vetskapen att sinnet snart kommer att fyllas med nya tankar samtidigt som de nyss så pressande är som bortblåsta ger dig din mentala klarhet är tillbaka. Skulle det återkomma är det bara att göra samma sak igen. Utan den förståelsen blir känslan till slut för svår och vi är tillbaka till Oscar Wildes råd som lösning.

Därför är det faktum att våra känslor inte säger någonting om vad som pågår på utsidan så kraftfullt för oss. De rapporterar enbart om hur vi i ögonblicket använder våra mentala fakulteter. Inga undantag oavsett hur känslomässigt påstridiga våra idéer om det än kan verka. Det enda du kämpar mot är ditt eget tänkande och den nivå av förståelse du har i nuvarande stund. Med andra ord gör alla de snart 8 miljarderna människor på planeten så gott de kan givet det tänkande som ser verkligt ut för dem just nu.

Förstår du det vet du att en stark känsla bara talar om att du inte ser riktigt klart för tillfället. Inget att vara rädd för då det passerar när allvaret jag lägger i tanken har passerat. Förstår du det inte lockar sirenerna dig på grund för du tror då istället att du aldrig sett så klart som när det klämmer till i bröstet eller det brinner i maggropen. Eller tror att enda sättet att bli av med känslan är att följa det du tänker på.

Min förhoppning är att du ser hur otroligt olika varje situation i livet spelar ut beroende på djupet av din förståelse för det här. Att det gör all skillnad i världen när det t.ex. i tanken känts stört omöjligt att inte säga ett par väl valda ord till din partner med tanke på hur de ”beter sig”, stoppa något onyttigt i munnen eller att göra åt ”onödiga” pengar en sen kväll i en webbshop nära dig. Eller vilken annan frestelse du än står inför som tidigare känts svårstoppad. Om du plötsligt inte behöver agera på de tankar som ligger bakom och därmed inte ångra så mycket, hur värdefullt skulle det vara för dig?