Ibland spelar det ingen roll vad man gör eller vad man säger. Det blir liksom fel ändå. Skulle tro att de flesta har haft både sådana ögonblick och sådana dagar. Ibland hänger det i ännu längre. Händer det i ett förhållande kan det vara ett av dem hemskaste och mest hjälplösa mentala ställen som finns att vara på. Allt går liksom fel så snart man öppnar munnen och alla försök till att skapa värme och närhet gör att man istället känner sig längre ifrån. Har du levt lite liv så vet du precis vad jag pratar om.

Mycket av det här upprepas om och om igen beror på att de flesta har ett oskyldigt missförstånd om vad som gör störst skillnad när vi kommunicerar. För jag hör hur människor pratar om att inte veta vad de ska säga eller att de inte hittar de rätta orden. Nog för att det är bra att ha ett bra ordförråd, men de ord du väljer har en väldigt begränsad effekt på det hela.

De som har kommit en bit till på vägen tycker att det inte handlar om vad du säger utan hur du säger det. Vilken ton du använder. Hur högt eller lågt du pratar. Det har ju som du kan tänka dig en något större effekt (om du undrar vad jag pratar om så läs om den här paragrafen och låt arg. Gör sedan om det med Musse Pigg röst och lägg märke till skillnaden.)

Vad jag vill ta fram här är att inget av de här sakerna är det som avgör hur effektiv din kommunikation är och den effekt du får. För det är något helt annat som är mest avgörande för din förmåga att få till det du vill när du interagerar med andra. Nyfiken på vad det är? Självklart för inget påverkar oss mer än hur vi kommer överens med andra. Men innan jag avslöjar vad det är så vill jag berätta en metafor:

När man tog körkort så var man tvungen att göra halkkörning. På en speciell halkbana körde man först kurvor och undanmanövrar på torr vägbana. Nästan ingen hade några problem med det. Sedan flödade de asfalten med vatten och den tidigare så enkla uppgiften blev med ens nästan omöjlig. För utan samma fäste var möjligheterna att få bilen att gå dit man vill väldigt små.

Skälet att jag tar upp det är att kommunikation funkar på liknande sätt. När du är lugn och i mental balans har du både fäste och dragkraft när du pratar med någon. Är du å andra sidan upprörd, irriterad eller arg så vattenplanar varje argument du har. Du har inget fäste och du kan säga exakt samma ord i samma ordning, men de landar liksom inte. Inte nog med det, så kommer den andra personen antagligen börja käfta emot och vara allmänt ”besvärlig”.

Om vi inte ser denna grundläggande sanning kämpar vi i onödan i alltför många situationer. Att uppfostra barn när du har som störst lust att göra det, det vill säga när du är upprörd över deras beteende, är därför tämligen meningslöst. Förmodligen gör det mer skada än nytta. Så mycket bättre att vänta att prata om det tills båda partner kallnat lite. Nu finns det en chans att nå fram. Är du med på skillnaden?

Jag frågar för det här kan vara lite klurigt att se då det är dolt i vardagen vilken enorm skillnad det kan vara. Att förstå att vi alla kan se något nytt och ta oss an varje interaktion med mer balans och klarhet. Bara att veta att det är möjligt är väldigt hoppfullt.

Dessutom drar du då inte med dig de andra ut på halkbanan där vi åker omkring och krockar som illvilliga radiobilar eller kör av banan som om vi vore totala ”noobs”. Därför är egentligen enda sättet att hjälpa någon annan som är ute och slirar att få tillbaka fästet att du håller din mentala vägbana torr. För du är 50% av varje interaktion du har och om 50% ändrar sig är det en riktig big deal.

Så förståelsen ovanför är något av det viktigaste du kan inse. Då tittar du på det mentala fästet du har snarare på vad du ska säga eller hur du ska säga det. På en torr bana når du fram. När du tappat det spelar det inte längre någon roll hur stort ditt ordförråd är. Det finns liksom inte något problem som är för litet för att vara svårt med dåligt fäste och det finns inget problem som är för stort att hantera med bra fäste.

Jag vågar utlova att nu när du väl är medveten om hur viktigt det är med bra fäste kommer du lätt att kunna se det hos andra. Det är känsla vi alla är utrustade för att känna igen. Du kommer veta innan någon ens öppnar munnen hur stora deras möjligheter är att nå fram. Och när du väl ser det kommer du också kunna börja känna igen det i dig själv.

Den medvetenheten räcker oftast för att det ska torka upp mellan öronen och du är tillbaka på banan igen. Det ger även en medkänsla för vad andra står inför som tappat fästet. Den känslan är precis vad som ger dig själv greppet tillbaka. Hoppas att det ser lika värdefullt ut för dig som det gör för mig …