Nu värmer plötsligt solen på för första gången efter vintern. Fantastiskt härligt att smyga upp vid en vägg någonstans och känna hur solens stråler fyller på med energi. Men även med detta kan det bli för mycket av det goda ibland. Kanske inte i vårsolen men när man åker utomlands jagandes lite fotoner eller när man på sommaren glömmer av tiden. Snabbt betalar man priset för en bränd rygg. Lakanen känns som sandpapper på kvällen och dagen efter känns alla kläder som de skaver.

Tyvärr ett misstag jag har gjort vid fler tillfällen än jag vill kännas vid. Har du någon gång gjort samma miss? Det krävs ju oftast att ett barn blir bränt av elden innan det skyr den, så minst en gång har vi nog alla gjort det. Bara att då bli vidrörd på det brända stället är ju lite av en pina och kan utlösa en stark reaktion. Är det över hela kroppen kan vi märka att vi undviker andra människor och om de skulle råka stöta till oss ser vi dem lätt som mindre hyfsade.

Vi säger då kanske lite surt ”se dig för” istället för ”ursäkta min känslighet för en vanlig knuff”. Som om det är deras fel att vi låg för länge i solen. Ändå är det ju så lätt att skylla smärtan på den som knuffar till en snarare än på ens eget brända tillstånd. Eller att tycka att det är skjortan som är sträv och inte huden som är bränd och öm.

Kan tyckas vara tämligen uppenbara samband som de flesta av oss förstår. Vad jag vill använda det till är att sambanden sällan är lika uppenbara när vi så att säga är ”mentalt solbrända”. Att när vi är ur mental balans, på dåligt humör och irriterade så tycker vi att det är världen som skaver snarare än att det är vår ”mentala hy” som via vårt låga humör har rodnat tills den ömmar vid även den lättaste beröring.

Någon svänger in före i kön och vi blir sura nog att svära högt för oss själva. Vi tappar ett glas i golvet och blir riktigt upprörda av hur typiskt det är att behöva torka upp när vi har bråttom. Eller snäser åt nära och kära över småsaker som i stunden känns omöjliga att ha överseende med. Allt det här är tämligen säkra tecken på att det är vi som är ömma i sinnet snarare än att världen plötsligt blivit tokig eller att allt och alla är emot oss.

Jag vill här påstå att inget kan vara viktigare än att lära sig att känna igen känslan av att vara lite öm i sinnet. Och att känna igen hur det känns när man är i sitt naturliga, välbalanserade jag. Det första är superbt att veta för att förstå att jag ska ta det som händer just nu med en nypa salt. Det kommer att gå över så snart som tankestormen mellan öronen har blåst över. Det andra oerhört värdefullt att känna då du inser att du kan lita fullt ut på alla dina förmågor.

Hoppas att även du ser storheten i denna synbart simpla förståelse och att det viktiga inte är att hitta ”mental sololja” utan att helt enkelt börja lägga märke till hur ditt mentala tillstånd är. Bara förståelsen att det inte kommer från utsidan är som balsam för själen med solskyddsfaktor 50.

Det kommer rädda dig från att grodor hoppar ur munnen på dig i ”känsliga” situationer. Och att du litar på och inte viker från beslut tagna från ”rätt ställe”. Det kommer minimera nersidan och optimera uppsidan av allt du tar dig för i livet. Dessutom ger det dig möjligheten att prestera på toppen av din förmåga oavsett humör för din potential är bara virtuellt överskuggad av humöret. Bara att köra vidare med ett överseende leende även efter större knuffar. En helt ny chans att visa vad du har för världen. Värdefullt, eller hur?