Om du läser det här så är du förmodligen intresserad av förändring. Eller det är väl snarare förbättring vi är ute efter, eftersom förändring händer oavsett vi får till något eller ej. Djupare än så vill du nog att något snarare ska vara annorlunda. På riktigt. För vad är det för mening med att träna sig till en superkropp, skapa ekonomisk frihet och träffa en underbar person att leva med och ändå känna sig känslomässigt avskuren från livet man lever?

Är du som de flesta så kanske det inte låter som ett särskilt realistiskt scenario. Jag menar, vi har ju alla blivit uppfostrade med idén att om vi bara skaffar oss tillräckligt bra omständigheter så kommer vi äntligen att kunna vandra rakt in i den utlovade ”Disney solnedgången” och vara lyckliga för alltid. Att om vi bara tickar av mållistan och får allt man drömt om, så är man väl allt annat än avskuren från livet. Det är ju just när man fått sin önskelista som man äntligen gillar sig själv och livet, eller?

Nja, problemet är att efter att ha coachat en och annan miljardär samt ett antal människor som tränat så mycket att de tagit guldmedalj i sin sport, så märker man snabbt att framstegen inte automatiskt kommer med förväntat välmående i släptåg. Förvånat upptäcker en del att framgången istället kan vara ett extra ok att bära. För om man inte känner sig glad och tacksam med något som alla ”vet” ska ge lycka, så drabbas man av logiken att det måste vara något allvarligt fel på mig.

Alla andra som hade ”allt” skulle ju vara supernöjda, så därför måste det vara jag som på något dolt sätt är känslomässigt trasig. Har tydligen inte ens förmåga att njuta av något som jag är säker på ”alla andra” skulle hoppa jämfota av glädje över. Så hur inspirerande de där citaten på internet än låter så är det faktiskt inte så mycket bättre att gråta i baksätet på en Bentley än i en rostig folka. Deppen känns ju då bara än mer oberättigad och visar hur konstig man är.

Så vad är då hemlisen som vi missar? Nja, den är inte så hemlig, men den är gömd bakom ett oskyldigt missförstånd. Nämligen den att den bästa platsen i världen inte är en plats – det är ett sinnestillstånd. Den är därmed alltså inte resultatet av ett välfyllt bankkonto, magrutor, havsutsikt eller något annat på utsidan som de flesta suktar efter. Det innebär inte att du behöver sluta vilja ha dessa grejor. Det är så klart mer än ok att sträva, bidra med värde, tjäna pengar och göra skillnad i världen. Bara du förstår att det inte är kopplat till ditt inre känsloliv och därmed inte kan ge dig den känsla du förmodligen hoppades på.

Så vad ska vi då ta oss till om vi vill leva i en skönare känsla på daglig basis? Det handlar enligt mig om att höja din förståelse. Att inse var din känslor de facto kommer från. Då behövs det inga storslagna åtgärder, utan allt börjar med en groende nyfikenhet och en vilja att se det som redan finns framför oss, men som vi inte har upptäckt ännu.

Tänk till exempel på hur din egen stad kan framstå i ett nytt ljus när du visar upp den för någon ”utomsocknes” – en vän eller någon du är nykär i. Trottoarerna, byggnaderna, parkerna – allt kan plötsligt framstå i en helt ny dager och skönhet som du inte märkt förut. Eller skillnaden på att prata om och argumentera för ditt land när du är utomlands. Det är denna princip av nyupptäckt och återupptäckt som är kärnan i vad jag vill dela med dig. För från den ödmjuka känslan kan du se möjligheter även i dina svårigheter.

Det skiftet kan varken jag eller någon annan kan ge till dig. Det är något som börjar inifrån dig – något som redan finns där men som du kanske inte har sett klart förut. Ett skifte i sinnet där du ser dina egna osäkra, bedömande och hetsiga tankar för vad de är. Att de är dina tankar och ingen annans. Att hur allvarligt du tar dem är det enda som står mellan dig och ditt eget välmående just nu.

Därefter förlorar de sin förmåga att avskära dig från det sinnestillstånd som är din bästa plats. Plötsligt framträder det bekanta i en ny dager, misslyckanden transformeras till lärdomar och trappsteg till framtida framgångar. Det glas som du alldeles nyss bedömde som halvtomt är inte heller halvfullt. Med ny förståelse verkar det nästan lite fånigt att kämpa med att bedöma samma mängd vätska som ”bättre” eller ”sämre”, för det bleknar i förhållande till att se hur vackert glaset är …