Såg den här videon som bygger på en spännande studie från Harvard. En grupp av psykologer gav försökspersoner en mild elektrisk stöt, men som samtliga beskrev som klart obehaglig. Därefter placerades personerna ensamma i ett rum där de skulle uppehålla sig under femton minuter utan någon form av yttre stimulans. De hade dock kvar elektroden som användes för att ge dem stöten och dessutom knappen som utlöste den.

Kanske är resultatet nästan lika chockande som den där stöten. För hela två tredjedelar av männen och över en fjärdedel av kvinnorna valde att ge sig själva minst en stöt. I varje fall hellre än att i stillhet vara med sig själva och sina tankar i femton minuter. Detta oavsett social bakgrund, ålder, utbildning eller ekonomi.

Får i varje fall mig att undra vad det är vi människor tycker är så förfärligt jobbigt med att vara ensamma med våra tankar? För gudarna ska ju veta vi gör allt för att slippa det. Med en smartphone i fickan, en laptop i knäet, tv:n påslagen och strömmande musik i våra bluetooth högtalare hoppas vi dränka det interna tjattret och de medföljande känslor som tankarna har i sitt släptåg…

Som om vi inte förstod skillnaden på att vara ensam och känna sig ensam. För med hörlurar på och Facebook och Snapchat öppet på telefonen kan vi ju lyckas med att känna oss ensamma mitt i en folksamling. Om vi faktiskt tog oss lite tid att vara i stillhet skulle vi ganska snart upptäcka att det finns något där på andra sidan tankarna som är allt annat än tråkigt eller obehagligt.

Faktum är att du skulle upptäcka att vad det än är som ger dig liv konstant pulserar genom dig. Något som är svårt att inse när tankarna kommer susande in i huvudet. För om det inte vore för att vi då genast försökte släppa dem, acceptera dem, stoppa dem, tänka på något annat eller kämpa med att omforma dem positivt så hade de ju förlorat sin kraft över oss. Lite som en plågoande i skolan som slutar jäklas när de märker att de inte får någon respons.

Hänger vi istället tag i tankens subjektivt bedömda allvar är även de smartaste av oss villiga att ge oss själva stötar i form av mat, träning, messande, facebookande, surfande, alkohol, droger eller vad helst vi tror funkar för att distrahera oss från vårt synbara inre mörker.

Så allt du behöver är att se att våra tankar är som att köpa en app till telefonen – om du inte godkänner vilkoren och slår in ditt lösenord kostar det inte en krona. Och om du inte skriver under på dina tankars validitet kan de varken skrämma dig, göra dig nedstämd, stressad, orolig eller något annat. De har ingen kraft utöver den du ger dem.

När vi väl ser det här så studsar vi så härligt mänskligt tillbaka. Vi känner återigen den bakomliggande pulsen av kraften bakom livet och undrar varför vi gjorde så stor sak av det där lilla. Plötsligt är du fri att göra det du vill, behöver eller borde (svara på mail istället för att surfa runt, bocka av på mållistan istället för att distrahera dig själv med Facebook flödet, avstå skräpmat och gå en sväng runt kvarteret etc. etc.). Minst lika hoppfullt som den vår som snart spirar, eller hur?