Läste om några av världens bästa journalister och deras favoritpersoner att intervjua genom åren. De vanliga trevliga kändisarna dök upp, men än mer intressant för mig var när de själva fick frågan vilken fråga ska man alltid ställa till någon i en bra intervju. Många hade med den här: Vad är det bästa du lärde dig av din pappa?

Trots att du nu är några år sedan min egen far gick bort så dök det upp många tankar i sinnet när jag läste det där. Speciellt när de drog upp några av sina personliga favoritsvar på frågan. Nuvarande presidentkandidaten Joe Biden hade till exempel svarat: ”Min pappa sa alltid att du vet att du är framgångsrik när du tittar på dina barn och inser att de blev bättre än du. Enligt det kriteriet är jag en framgångssaga.”

Det finns mycket att ta upp för mig som varit ovärderligt av det min pappa delade med sig av, men en sak som stack ut direkt när jag läste det här var från tiden då jag började visa framfötterna i golf. Varje dag under sommaren tränade jag från tidig morgon till sen kväll. Alla pauser tillbringades antingen i restaurangen eller i proshopen letandes efter den senaste klubban som skulle ta mig till nästa nivå.

Varje kväll när pappa kom och hämtade mig så drog jag entusiastiskt med honom till shopen för att visa honom en ny klubba eller något annat som jag ville att han skulle lägga sin löning på. Vet inte om han bara tröttnade på tjatet, hade ekonomiska skäl eller om det var ren och skär visdom, men en dag när jag ihärdigt tjatade om en ny putter sa han:

– Puttar du bra just nu?
– Nej, det är ju därför jag vill ha en ny putter…
– Då blir det inget.
– Varför inte det?
– För det är bara när du puttar bra som du kan känna om den här nya verkligen är bättre. Annars tar du bara den du råkar få i några puttar med. Det är ändå den som håller i den det handlar om, så kom tillbaka när du puttar bra och vill byta …

Vet inte om du får ut något av det där, men den konversationen har betytt mycket för mig på så många plan. Klart att en del förändringsbeslut tas i desperationens stund, men jag förstod där och då att det är bättre att ta beslut när man mår bra och har ”det”. Att man i sina dåliga stunder och svackor sällan kan komma fram till något lika vettigt val.

För nog har vi alla ändå gjort tvärtom och väntat tills vi är tillräckligt missnöjda för att göra något åt en situation? Eller klivit in i en diskussion när vi är irriterade? Försökt uppfostra våra barn när vi själva är ur balans? Tagit avgörande beslut bara för att bli av med den dåliga känslan i magen snarare än från klarhet och mental balans?

Känner du igen dig i det här så vet du hur mycket det kan kosta. Att du t.ex. enbart kan uppfostra dina barn effektivt från ett bra tillstånd och att det inte spelar någon roll hur bra det du säger är när det kommer från en dålig känsla. Förstår du sedan på djupet att det är samma sak när det gäller att ”ge feedback” till en medarbetare eller hur bra det kan vara att skjuta upp ett beslut när känslan i kroppen talar om för dig att du är  i obalans, ja då kommer du att minnas dagen du läste det här.

För det är verkligen ovärderligt att känna igen den pressande känsla från vilken vi aldrig ser klart på saker och ting och samtidigt känna igen den känsla av ansträngningslöshet och självklarhet varifrån vi alla vet vad som är bäst. Även när det bästa är att vänta eller medge att vi inte har koll på läget. Det blir som att ha alla pappors (och mammors såklart) visdom tillgänglig på 24 timmars mental roomservice. Bara att lyfta på luren och välja på menyn när vi väl lärt oss lyssna …