Kan någon som älskar dig eller tycker om dig plötsligt se ut som att de växlar personlighet och utan förvarning säga eller göra saker som sårar dig? Har du någon gång själv gjort det mot någon du bryr dig om? Det är för mig både något av det mest frustrerande och det mest fascinerande med oss människor. Det är också något de största av tänkare grubblat en hel del över och vänt och vridit på i sina sinnen.

Om inte annat ser vi exempel på det här i litteraturen. Många är det som försökt att beskriva hur vi har en ängel på ena axeln och en liten djävul på den andra. Dubbelansiktet i Batman. Eller hur den vänlige, trevlige och annars briljante Dr. Jekyll förvandlas till den horrible Mr. Hyde när han dricker ett elixir som tar fram hans ”primitiva sidor”. Historien är ju full med denna typ av dualistiska metaforer för att beskriva den mänskliga naturen.

Vi behöver ju inte ens titta utanför oss själva för att märka varifrån inspirationen till dessa historier kommer. Vi föräldrar som umgås med våra barn och kan känna oss så varma i hjärtat när vi tittar på dem. Några sekunder senare får vi plötsligt hindra oss själva från att inte skrika högt på dem i frustration. Vi går och lägger oss på kvällen på superhumör och vaknar på morgonen med en klump i magen och vill knappt gå till jobbet eller ens visa oss ute.

Det är min gissning att du känner igen dig i det här mänskliga dilemmat på något sätt. Förmodligen har det även varit en källa till frustration lite oftare än du önskat. Så vad är det egentligen som händer? Är vi både lite bipolära och kluvna i vår personlighet? Nja, det kan verka så men handlar om något mycket enklare. Något så vardagligt som att vi åker upp och ner i humöret. När vi tappar vår mentala balans förblindas vi av våra egna tankar, kan inte se klart och vår personliga version av Mr. Hyde tittar fram.

Några ögonblick senare klarnar sinnet och vi är tillbaka till vårt normala, trevliga Dr. Jekyll läge. Likt magi ser världen omkring oss bättre ut igen, hoppet återvänder och vi går tillbaka till att med självklarhet göra så gott vi kan med det vi har framför oss. Det är så enkelt att intellektet har svårt att acceptera det. Vi vill så gärna ha en mer komplex förklaring till varför våra liv ser ut som de gör. Det är lättare att svälja än att det hade varit enkelt att få till det. Så vi analyserar järnet vad som gick fel för att undvika att det händer igen och humöret sjunker än mer i takt med att de tankarna nu ytterligare förblindar oss istället.

Därför är det enkla så klurigt att se. Sanningen att allt i världen bara ser så dåligt ut just nu för att mitt humör är lågt glider mellan de mentala fingrarna. Därför är det så lätt hänt att vi snarare tycker att det är självklart att jag är på dåligt humör för att allt i min värld ser så dåligt ut. Allt som kan hjälpa dig att hantera det här med ödmjukhet och omtanke är att du förstår vad det är som pågår. Att dåliga känslor enbart signalerar ditt medvetna om att humöret har gått ner.

För vårt humör är som internt väder och vi är sämre på att förutsäga det än SMHI:s prognos vilket säger en del. Ingen vet vilket humör de ska vakna på imorgon eller ens hur det kommer att vara om en kvart eller ens 10 sekunder. Men när du förstår det kan du se att det går att ta på dig ”InsiktsGoreTex” och leka även i det värsta av mentala regnoväder. Att det är möjligt att göra ditt bästa oavsett om du är nervös, rädd, sur eller loj. Att dåliga känslor inte är något att vara rädd för och snart blåser över medan du ägnar dig åt annat.

Med den förståelsen är det märkligt, eller kanske snarare inte så märkligt, hur sällan du är lika nervös eller rädd. Dr Jekyll, ängeln, den goda sidan, eller vad du nu än vill kalla hur du innerst inne är, får fritt spelrum och att leva ser återigen så bra ut som det faktiskt är. Den förståelsen är så vitt jag upptäckt så nära äkta änglavakt du kan komma…