Det började så oskyldigt. En mamma som precis innan hon går in till väninnan rättar till kragen på barnet. Hon blöter snabbt ner fingrarna med tungan och plattar till det bångstyriga håret så att det blir lite ordning på det. En mött blick och en uppmaning om att sköta sig – inte skrika, tjata eller plocka i saker ”där inne”. Finns nog knappt någon som ens tänker på den där vardagliga situationen av välmenade gester.

Men det gav en stark signal till mängder med nu uppvuxna barn om att deras ”vanliga” jag inte riktigt räcker till när det är viktigt. Då gäller det att visa sin bästa sida. Något som snabbt översätts när vi sedan träffar någon vi är intresserade av och upptäcker hur vi gör oss till. Oftast är det samma för den andra parten som har haft samma upplevelse när de växte upp. Så vi träffar liksom inte varandra. Vi träffar den andres representant. Deras tillputsade version.

Du vet. Man trivs inte helt i den där kavajen, men den är just för finare och viktigare tillfällen. Vårdar språket och pratar om sådant som inte stör. Tar ståndpunkter som vi inte själva har men tror är rätt för att imponera och ska ge oss en chans till en andra dejt. Har vi tur ser den andra igenom vårt skyddande skal och gillar vad som finns där bakom.

Problemet är nu att vi själva är så övertygade om att vad de gillade var det ”superjag” som vi ställde fram och nu ska vi leva upp till det. Leder till en hel del pressade tankar och en vilja att sluta vara så super och se om de gillar oss även om vi är ”vanliga”. Skulle de inte se igenom den där masken och säga nej istället drabbar det oss ganska hårt.

För om mitt superjag inte räcker vad säger då det om mitt vanliga jag? Det suger ju då till och med mer än vi först trodde. Bäst att skärpa till sig ytterligare ett snäpp när man gör nästa försök. Ser de igenom den masken har man än mer att leva upp till. Gör de det inte faller ens tankar om sig själv ytterligare neråt. Om ultra super duper versionen jag ställer fram inte räcker till då gäller det verkligen att dölja vanliga jag som bara den. Kanske låtsas som om det inte ens existerar…

Kan du se vilken nedåtgående spiral som är igång? Hur alla situationer vi bedömer som viktiga nu blir svåra. Folk hittar på i jobbintervjuer för att vanliga jag aldrig skulle få det där jobbet. Chefer ser att vi inte är genuina och anställer oss inte. Eller så anställer de oss och vi känner snart en press att leva upp till det där superjaget med alla gedigna erfarenheter och färdigheter.

Inom idrotten märks det till exempel när utövare spelar som vanligt ända tills de tänker att det är extra viktigt på något sätt. En viss tävling, en särskild motståndare, ett speciellt tillfälle. Så vanliga jag tar dem till ledning men då börjar de känna att det är dags att ställa fram superjag för att kunna vinna. Ivrigt kämpande med sina tillputsade tankar rasar de snabbt neråt i resultattabellen.

Det här är oerhört vanligt. Vet inte hur många gånger jag fått ta upp det här även med utövare på högsta nivå som säger sig lida av prestationsångest. Det är då så dolt för dem att deras ”tajta” superjag suger. Att det faktiskt är deras vanliga avslappnade jag som är super. Innan de förstår det hjälper det inte hur mycket man pratar om att locka fram sitt bästa, följa planen och annat. Så snart det blir viktigt ser det oemotståndligt ut att börja rätta till kragen, putsa till håret och skärpa till sig.

För det ser ju ut som lösningen och inte som problemet. När helst vi bedömer att det är riktigt viktigt, på allvar eller speciellt. Oavsett om det handlar om att prestera på idrottsarenan, i styrelserummet, på presskonferensen, jobbintervjun eller ute på en dejt.

Du kan se det både i dig själv och andra när den där slöjan av supertankar går ner över glittret i ögonen. Plötsligt beter vi oss som helt andra personer och då väldigt sällan till det bättre. Sämre resultat kommer nästan direkt som ett superbrev på posten.

Det enda som räddar oss är at vi förstår vad som pågår. Så att vi klarar av att sluta lägga på mer av våra superidéer. Att istället gå åt andra hållet, slappna av mellan öronen, sluta försöka fixa till oss och istället fortsätta göra så gott vi kan som vanligt. Kanske kan du efter det här börja ana att ditt vanliga jag inte bara får det att gå superbra, det känns superbra också. Den insikten är ingen dålig start på veckan, eller hur?