Finns få saker som det pratas så mycket om inom personlig utveckling som insikter. Du måste se något nytt och komma till insikt för att ta dig till nästa nivå. Annars är du dömd att likt Sysifos kämpa vidare med din relation, din ekonomi, ditt välmående och allt annat som hör livet till. Inte konstigt att så många jag träffar verkar ha lite av insiktspanik.

Även coacher och föreläsare som ska kunna det här drabbas. När kollegor träffas blir det lätt en övergång till mer eller mindre artig argumentation för att min insikt är större än din insikt. Vi är ju alla vanliga homo sapiens som försöker ta oss genom livet så gott vi kan. Då lägger det för många bara extra vikt på oket när man dessutom måste hitta insikten med stort I för få en chans att få till det.

Min upplevelse är att det är lite enklare än så. Än så länge har ingen av mina insikter i den mänskliga naturen varit någon form av blixt från klar himmel som bländande kastar av mig från kamelen. Snarare är det en enkelhet i dem. Lite mer av ett ödmjukt ”jösses, varför har jag inte fattat det här innan?” som kommer med en känsla av att något kommer att vara annorlunda på riktigt efteråt.

Verkar vara det samma för de flesta av min klienter när de ser något nytt. De skrattar till, slappnar av och plötsligt är något som nyss var dolt eller svårgreppat alldeles självklart. De vet vad de ska göra eller besluta. Utan att de behöver kämpa går det inte längre att göra samma sak som förr. Nog kan det låta fantastiskt och är det också.

Men de kan även komma mer som tankefrön. Hade ett sådant i morse när jag var ute på min tidiga löprunda. Lyssnade på en ljudbok i hörlurarna men kände att jag ville stänga av de sista paren kilometer. Att vara ensam med mina egna tankar istället för att få dem inmatade från någon annan. Att-göra-listor för dagen flög förbi i sinnet när det plötsligt blev klart för mig att jag behövde sluta upp med en grej.

Har alltid älskat att få ny information. Lära mig nya saker. Bra så klart men kan även användas som en ursäkt för att planlöst surfa runt på nätet och leta efter ”något”. Den ena intressanta videon leder till andra och länkar följs och ska källgranskas. Plötsligt har en eller ett par timmar gått utan att man kommit närmare att få det som faktiskt behövs göras gjort.

Inget revolutionerande i detta. Kanske snarare en av de vanligare åkommor som vår ständiga uppkoppling för med sig är hur lätt det är att hänge sig åt distraktion snarare än något produktivt och värdeskapande. Så det var snarare det som kom efter som var större för mig. För när jag kom tillbaka till kontoret och satte mig framför datorn hade jag ingen större lust att surfa. Tanken gick direkt till vad som skulle ge mest just nu.

Då kom nästa tanke: Bra insikt det där. Ska bli kul att se om den är äkta så vi får se om det håller i sig. Som om det låg helt bortom mig själv att faktiskt göra något med den. Att det ska komma naturligt innebär ju inte att man inte kan jobba på det normalt och lägga sina mentala krafter bakom också för att hålla det man insett vid liv så att säga.

Har ingen aning om det här ger dig något men för mig var det den stora insikten. Du kan behandla dina insikter som frön snarare än färdiga plantor. Du behöver vattna och ta hand om dem efteråt så att de inte faller i glömska. För om jag t.o.m. kan glömma var jag har lagt bilnycklarna och jaga runt huset och leta efter dem, så är det ju inte så konstigt om man då och då kan behöva bli påmind om det man insett, eller hur? Vad är då vettigast för dig att ta dig för den här veckan och vilka av dina tankefrön vill du påminna dig om att vattna?