Ibland ingår det i mitt jobb att läsa en del fascinerande men hemska studier. Hemska på grund av vad man utsätter djur för i vetenskapens namn. Fascinerande för de slutsatser man kan komma fram till via dem. En som jag tänker på denna vecka är när de tog hundar och satte dem på ett golv som var strömförande. Strömstyrkan var avsiktligt kalibrerad att ge upphov till en minst sagt obehaglig smärta.

Forskarna hade då för hälften av hundarna lämnat halva golvet utan ström så att de via förflyttning kunde bli av med obehaget. Men för den andra hälften lät man diaboliskt nog hela golvet vara strömförande så att det inte fanns någon möjlighet att komma undan vad hunden än gjorde.

Lite senare gjorde man om försöket genom att återigen utsätta hundarna för de elektriska stötarna med en liten skillnad. Alla kunde nu genom någon form av åtgärd undkomma smärtan. De som tidigare kunnat komma undan listade ut och använde sig av chansen att komma undan.

Men de hundar som tidigare inte haft något val gjorde inget för att undkomma ens när möjligheten nu fanns. De accepterade orörligt sin situation eller bet sig själva som någon form av distraktion. Det här kallas för inlärd hjälplöshet. De hade lärt sig att det inte fanns något de kunde göra för att sätta stop för den obehagliga situation de befann sig i. Ingen idé att ens försöka då…

Nu kan man ju undra vad det har med oss människor att göra. Vi har ju traditionellt sett ansett att vi inte är en del av djurriket. Detta trots att nervsystemet är väldigt likt oavsett vilken form av djur du tittar på. Så, i en annan studie, lät man vuxna människor bli utsatta för ett obehagligt ljud medan de skulle klara av en uppgift. Som i studien tidigare så kunde hälften av dem inte göra något åt ljudet medan den andra halvan kunde det. 

De som hade kontrollen att stänga av ljudet presterade mycket bättre. Även när de faktiskt inte valde att stänga av ljudet. Det räckte liksom att de hade vetskapen att de kunde för att de skulle vara mindre påverkade. Som att de då kunde sätta sina irriterade och stressade tankar om situationen åt sidan och ägna sig åt uppgiften även fast ljudet var kvar. 

Nog är det fascinerande att fundera över? För vi har ju alla ställen där vi rättfärdigar för oss själva att vi inte ens försöker. Varför gå på den där jobbintervjun när det ändå aldrig blir något av det? Varför gå fram och säga hej till den jag är intresserad av när de säkert ändå bara dissar mig? Ta tag i kost och motion? Är ju genetiskt betingad till dålig karaktär och övervikt så kommer ändå bara att gå upp än mer så snart jag oundvikligen faller tillbaka i gamla vanor. Tjäna mer pengar är ju inte värt det när man får jobba ihjäl sig utan några garantier. Tillgodose partners behov när de ändå kommer skrika och klaga på mig inom kort igen. Rösta när politikerna ändå bara tar hand om sig själva. Nej tack! 

Ska man vara lite Freudiansk börjar det här redan i barndomen där det ofta känns som det mesta händer utan möjlighet att påverka det. Som i Kafkas bok processen kan det säkerligen ofta för ett barn upplevas som att man blir bestraffad utan en aning om varför. Inte helt lätt att förstå varför mamma eller pappa ”tappar det” när jag har ritat så fint på tapeten eller bara råkade spilla ut drickan i bilen. Därefter växer vi upp med den obehagliga känslan av att försöka anpassa oss till regler vi inte vet vilka de är. Är du med? 

Så om vi då alla på grund av det här har en hel del dolda ställen där vi lärt oss att vara hjälplösa och reagera och bete oss håglöst och utan minsta entusiasm, vad kan man göra åt det? I studien med hundarna hjälpte inga övertalningsförsök att flytta sig. Inte heller var det effektivt att locka med godsaker. De var tvungna att handgripligen flytta dem till en ej strömsatt del av golvet. Inte bara en gång utan minst två. Först därefter lärde de sig att de inte behövde utstå lidandet de stod inför. Att de hade kraften att faktiskt påverka sin situation. 

Väldigt logiskt rent evolutionärt. För det är ju ingen idé att lägga energi på något som ändå inte gör någon skillnad. Därför är det en enorm fördel att ha lärt sig att det är mening med att engagera sig och försöka. Att du har möjlighet att påverka. För då ansöker man till drömutbildningen igen även om man fått avslag första gången. Gör ett nytt försök att få kontakt. Startar, misslyckas, studsar tillbaka och startar om med oförminskad entusiasm.

Oerhört hoppfullt, eller hur? Speciellt när du förstår att skillnaden mellan oss och övriga djurlivet som går mest på instinkt är att det kan räcka att få en insikt om vad som egentligen pågår. Att förstå att bara för att något varit på ett visst sätt så behöver det inte vara så i framtiden. Du behöver inte som en hund handgripligen bli flyttad till ett bättre ställe. Du kan påverka mer än du tror. Allt som behövs är att se möjligheten. Vad är det då dags för dig att ta dig an?