Har du någon gång velat göra ditt allra bästa, ansträngt dig extra mycket bara för att upptäcka att det istället gick sämre än normalt? Min gissning är att det här är inte bara har hänt utan snarast är ett vanligare scenario än vi vill erkänna. Oavsett om det handlar om ett försök att hjälpa en irriterad partner som bara blev mer irriterad av dina försök eller om det var när du försökte vända ditt eget humör ur en svacka.

Kanske det tydligaste exemplet på det här för mig som coachar professionella idrottare är just i specifika prestationsmoment. Tydligt för att resultaten är så direkt mätbara i sportens värld. En tennisspelare eller golfare som märker att spelet inte sitter och desperat vill vända på trenden. Men i takt med att de försöker försämras istället spelet ytterligare. Faktum är att snarast går fortare utför.

Märkligt nog så när det väl går så dåligt att de ”skiter i det” kommer plötsligt spelet tillbaka som genom ett trollslag. Kan du känna igen dig i det här? Är du människa tror jag du gör det. För vi har nog alla varit i situationer där vi känt oss blockerade och inte kunnat få fram vad vill trots de bästa av intentioner. Vad beror det här egentligen på?

Uppenbarligen handlar det om någon form av missförstånd eftersom våra bästa försök leder i fel riktning. För allt som gör något svårt att lösa är att vår personliga idé om hur något fungerar inte stämmer överens med hur det faktiskt funkar. Förstår vi denna enkla sanning kan vi bespara oss själva mängder med frustration.

Allt som har hänt är ju att vi helt enkelt missat vad som faktiskt är den drivande faktorn bakom vår egen och alla andras prestationsförmåga. Om det låter kryptiskt så låt mig illustrera med ett exempel: Tänk dig att jag lägger ut en 30 meter lång och 60 cm bred bräda på marken. Jag ber dig sedan att gå över brädan utan att trampa bredvid och om du klarar det så får du 100.000 i kontanter. Skulle du anta utmaningen?

Förmodligen skulle enda hindret vara att du undrar varför betalningen är så hög och om det finns någon hake. Jag menar, finns ju ingen med normalt balanssinne som inte klarar av det med en så bred bräda när den ligger stabilt och inte vickar. Spelar ingen roll om man blev väckt mitt natten så går man ju bara över den, eller hur?

Men tänk dig nu att jag hissar upp brädan ett par hundra meter upp i luften. Kommer din förmåga att gå över brädan att påverkas? De allra flesta blir mer spända, får svårare att hålla balansen eller blir så panikslagna att de överhuvudtaget vägrar att sätta sin fot på den. Men det finns de som inte tycker att det är någon skillnad alls. När man frågar dem så säger de lugnt: Samma bräda, samma kropp, precis lika enkelt och därmed ingen skillnad.

Vet inte hur du ser på det här men vad är egentligen skillnaden? En del argumenterar för möjligheten att ramla ner och slå ihjäl sig. Men vi har redan fastställt att det är brett nog för att du aldrig skulle kunna ramla av om den låg på marken. Dessutom finns det de som inte skulle gå ut även om de hade säkerhetslina så den möjligheten försvann.

Nej, det som gör skillnaden är våra tankar och om vi inte förstår det kommer vi att förvärra problemet i takt med att vi försöker lösa det. Det är därför en del kan slå golfslag som de tänkt sig när de tränar, men så fort det blir tävling så skickar de upp sin mentala bräda upp i luften. Andra tycker att VM är en helt annan sak än SM eller att bortamatch är skillnad mot hemmamatch. En del kan vara naturliga och roliga ända tills en kamera kommer i närheten och plötsligt stelnar de märkbart till eller spelar allan.

Oavsett när det händer kan alla svära på att det är situationen som är jobbig, stressande, svår som gör att deras känslor förändras. Men sanningen är den att de plötsligt har en lägre nivå av tankekvalitet som stoppar dem. Att då jobba med utsidan eller innehållet i tankarna blir kontraproduktivt. Förstår vi det så inser vi att våra känslor kommer från oss och då kan de inte längre påverka oss lika starkt och behöver inte ”hanteras”.

För det är ju kontraintuitivt nog så att inget på utsidan kan minska vår förmåga att glädjas eller ge allt vi för tillfället har att ge. Det är ju samma kropp och samma bräda så att säga. Även när det för tillfället inte ser så ut. Är du med på vad jag menar?

Hoppas det för i samma ögonblick som du får en glimt av det jag pekar mot här så ger det en känsla av hopp och återfunnen livsgnista som får även våra största av problem att förvandlas till spännande utmaningar. Och den enda meningsfulla definitionen av framgång är ju den känsla vi lever i på daglig basis…