Sitter och skriver det här med vårsolen gassande genom kontorsfönstret. Värmer på ryggen och påminner om att varmare tider är på gång. Efter en stund blir det dock för varmt och rullgardinen blev räddningen. Fick mig också att tänka på de gånger man varit på semester och fått för mycket av det goda. Du vet när man bränt sig på ryggen och lakanen känns lite som sandpapper när man lägger sig på kvällen.

Har du någon gång gjort samma miss? Det har vi nog alla någon gång. Bara att ha på sig skjortan är plötsligt obekvämt och att bli vidrörd på det brända stället är ju lite av en pina och kan utlösa en stark reaktion. Är det över hela kroppen kan vi märka att vi undviker andra människor och om de skulle råka stöta till oss ser vi dem lätt som mindre hyfsade.

Vi säger, eller åtminstone tänker, då kanske lite surt ”se dig för” istället för ”ursäkta min känslighet för en vanlig knuff”. Som om det är deras fel att vi låg för länge i solen. Ändå är det ju så lätt att skylla smärtan på den som knuffar till en snarare än ens eget brända tillstånd. Eller att tycka att det är skjortan som är sträv och inte huden som är bränd.

Tämligen uppenbara samband när man inte är i situationen och som jag tror att de flesta av oss förstår. Vad jag vill använda det här exemplet till är att sambanden sällan är lika uppenbara när vi så att säga är ”mentalt solbrända”. Det vill säga när vi är ur mental balans, på dåligt humör, irriterade eller lite ”låga”. Då är det lätt att uppleva att det är världen som skaver, snarare än att det är vår mentala hy som via vår låga tankekvalitet har rodnat.

Någon svänger in före i kön och vi blir sura nog att svära högt för oss själva. Vi tappar ett glas i golvet och blir riktigt upprörda av hur typiskt det är att behöva torka upp när vi har bråttom. Eller snäser åt nära och kära över småsaker. Allt är tämligen säkra tecken på att det är vi som är ömma i sinnet snarare än att världen plötsligt blivit tokig eller att allt är emot oss.

Jag vill här påstå att få saker kan vara viktigare än att lära sig att känna igen känslan av att vara lite öm i sinnet. Det är enkelt men inte helt lätt. Enkelt för att den alltid är ungefär likadan i sin obekvämhet. Klurigt för att vi då ser världen annorlunda och lätt missar att det är vi som ändrat oss och inte omgivningen. Ovärderligt för att vi med känslan hjälp kan förstå när vi ska ta vår upplevelse av det som händer med en rejäl nypa salt.

Även den andra sidan av vara i balans är enkel att känna igen. Fast då klurig att förstå värdet av. För precis som om du står i fysisk balans är det den position som känns minst. En känsla av ansträngningslöshet och självklarhet som är lätt att missa, men som är oerhört värdefullt att förstå värdet av då den signalerar att du kan lita på alla dina förmågor.

Hoppas att du med lite reflektion inser storheten i denna synbart simpla förståelse. Att viktiga inte är att hitta ”mental sololja” utan att helt enkelt börja lägga märke till hur ditt mentala tillstånd är. Vad den där obekväma känslan faktiskt försöker kommunicera och varna dig för. Bara förståelsen att skillnaden i hur världen ter sig för dig inte kommer från utsidan är som balsam för själen med solskyddsfaktor 50.

Det kommer rädda dig från att grodor hoppar ur munnen på dig i ”känsliga” situationer. Och att du litar på och inte viker från beslut tagna från ”rätt ställe”. Det kommer minimera nersidan och optimera uppsidan av allt du tar dig för i livet. Dessutom blir du bekvämare med din obekvämhet när du förstår att den hjälper dig snarare än stjälper dig. Värdefullt, eller hur?