Vad är det egentligen som avgör en persons möjligheter? Det här en fråga som genom alla tider har sysselsatt de främsta av våra filosofiska tänkare och vetenskapliga genier. Främst har det debatterats om det beror på arv eller miljö. Det vill säga hur mycket som är förutbestämt via vår genetiska kod och hur mycket som beror på de omständigheter vi växer upp med. Intresset ligger i att få reda på hur mycket som ligger i våra egna händer att påverka i någon mån.

Oavsett på vilken sida åsikterna faller så har vi den gemensamma förståelsen att om vi vill ha det bättre så måste vi göra något. Antingen genom att förlita oss på vår fiffighet när det gäller att programmera om vårt DNA eller genom att hoppas på att skapa (eller att ha tur att få) de yttre omständigheter som gör det möjligt för oss att leva våra liv på en högre nivå.

Väl medveten om att jag hårdrar det hela här och det finns ju mängder av briljanta människor som lägger ner hela sin själ i att göra framsteg i dessa riktningar. Bättre gener och bättre miljö för allt fler lär naturligtvis göra skillnad för många. Mitt inlägg i debatten är dock att det finns en djupare nivå att titta på. Något som påverkar hela vår upplevelse av livet. Nämligen vår allmänna människosyn.

Anser du till exempel att människor är goda eller onda innerst inne? Är den mänskliga grundinställningen omtänksamhet och kärlek eller lutar det mer åt illvilja och själviskhet? Många har nog aldrig ens funderat på sin personliga syn på sig själva och sina medmänniskor. Andra ser dessa begrepp som irrelevanta för hur de bedömer olika individer och effekten på deras möjligheter. Jag vill här slå ett slag för att inget kan vara viktigare.

Så låt oss titta lite närmare på vad vi faktiskt tycker om det här när det kommer till kritan. När kommer till exempel vårt innersta ut? Är det när vi beter oss illa eller när vi beter oss bra? Skälet till att jag frågar är att min erfarenhet är att vi omedvetet anser att sanningen om någon kommer fram när de ”tappar det”. Någon är ovanligt stressad och säger och gör saker som de senare kommer att ångra. Nu säger folk sånt som: Vem visste att han hade det i sig? Kände på mig att hon inte var så himla snäll som hon utger sig för att vara …

Samma sak när någon blir berusad och pratar illa om folk, blir våldsam eller flörtar med allt och alla fast de är i ett förhållande. Reaktionen på det är oftast något i stil med ”det visar hur lite man vet om folk, men där kom sanningen”. Det pekar mot den gamla grundsynen med att vi alla har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra och om du inte jobbar på det goda vinner djävulen så att säga matchen på walk-over.

Det här får naturligtvis stora konsekvenser inom alla områden av livet. Inte minst business. Ledarskapet ser hur folk beter sig under press och tror att det är vad de har att jobba med. Istället för att märka hur smidigt det mesta funkar när folk mår bra och inse att det som visar sig då är vår faktiska innersta natur. Samma i våra nära relationer där vi verkar tycka problemen är kärnan snarare än en tillfällig parantes. Det gör att några minuters gräl kan få veckor av harmoni att rasa som ett korthus eftersom att ”nu kom sanningen fram”.

Därför gäller det i slutändan att vi alla rent filosofiskt reder ut vår människosyn. För enligt mig påverkar inget våra möjligheter både i business och privat mer. Är det ett hjärta av sten eller ett hjärta av guld som klappar innanför bröstet på oss? Vill vi alla göra ett bra jobb eller vill vi förstöra? Är det omtanke, kärlek och välvilja eller egoism, hat och illvilja som definierar kärnan i mänskligheten?

Kanske inte det lättaste med tanke på vad som just nu pågår i världen, men jag vill här argumentera för att sanningen ligger i det positiva alternativet. Om du och tillräckligt många andra också kommer fram till det samma tror jag att vi skapar förutsättningar för att ta oss an våra utmaningar på ett vettigt sätt. Kan vi i den andan få en glimt av vår inneboende tilltro och välvilja är vi en bra bit på väg med att tillsammans lämna världen bättre än vi fann den. Det börjar mellan våra öron i vår syn på varandra.