Ett sovande barn är som en ängel (”Un niño durmiendo es como un ángel.”). Det var ett av de olika ordspråk jag fick lära mig när jag pluggade spanska i Madrid för ganska länge sedan. Ändå var det något som poppade upp i sinnet när jag i natt väcktes av vår minsting som skrek i sömnen. Hon somnade prompt om efter att jag la en hand på henne och viskade att det bara var en dröm. I det milda ljuset från gatlampans sken genom fönstret var hennes lilla ansikte verkligen som jag föreställer mig hur änglar borde se ut om de fanns.

Men det som slog mig när jag där i sovrummet tog in ögonblicket var något helt annat. För yrkesskadad som man är förundrades jag över att hon faktiskt låg där och växte inför mina ögon. Miljardtals celler som tillkommer under natten. Ändå för liten skillnad för att se i stunden naturligtvis, men väldigt uppenbar för någon som inte sett henne på några månader.

Ingen helt ny tanke för någon som studerat hur vi skapar hälsa från cellulär nivå. Ändå tog hur mirakulöst livet är tag i mig med ett annat djup där mitt i natten. Mina drömmar om det här lilla livets framtid, och hennes storebröders som låg där och snusade i samma säng, överflödade sinnet. Ackompanjerat av mitt hjärtats värkande för att de ska få växa upp i en värld som är i varje fall något snäpp bättre än den man själv levt i. Samma mänskliga hopp om kärlek, förståelse, fred och lycka som vi alla när i vårt bröst. Som alla gjort i alla tider.

Från insikten av sådant ter sig våra vardagliga meningsskiljaktigheter lite småaktiga. Onödig irritation och ilsket sårande kommentarer över oftast oskyldiga missförstånd. Tänk om det var möjligt att fundera över hur vi helt enkelt kunde vara lite mer förstående och kärleksfulla på daglig basis? Nog vore det fantastiskt om det räcker att sätta ut den riktningen för att det ska dra sig åt det hållet? Lite som att vi sätter oss i en bil och tänker ”Jag ska på möte hos X” och därefter inte behöver sitta och konstant fokusera på mötesplatsen för att komma dit?

Det räcker med intentionen och så är man på väg. Till och med om man av gammal vana istället svänger av mot jobbet, förskolan, stormarknaden, gymmet eller något annat ställe man kör ofta till, så kommer man ganska snabbt på sig med att det var mötet som gäller idag. Därefter korrigerar man och är på rätt väg igen. Förhoppningsvis lite muntert skrockande över vanans makt snarare än att klanka ner på sin bristande koncentrationsförmåga eller tankspriddhet.

Så varför inte fundera lite extra den här veckan på vad du skulle vilja ha för riktning under resten av året? Kanske extra viktigt nu när nyårslöftena för de flesta börjat blekna. Du väljer vad du vill men varför inte gå rakt på den mänskliga pudelns kärna och sätta en intention att vara någon grad mer kärleksfull och förstående på vardaglig basis? Eller något annat som du skulle vara på riktigt glad över att ha fått till när året är till ända.

Inte vet jag vad som betyder något är för just dig, men jag vet oavsett att det räcker med en tämligen osynlig, barnsligt liten, tillväxt under natten i önskad riktning för att det ska ackumulera till en nästan mirakulös skillnad redan om några månader eller så. Ingen ansträngning är nödvändig. Allt som behövs är lite daglig medvetenhet om en livsbejakande riktning. För från det löser den livskraft som läker dina sår, smälter din mat och håller ditt hjärta slående att du går i rätt riktning för att komma allt närmare det du vill. En nystart på året så god som någon, eller hur?