Det finns nog få saker som lär en mer än att umgås med små barn. Varje ålder är en spännande tid av kvanthoppande utveckling. Redan från start ska allt utforskas och det verkar inte finnas något som inte är värt att dra i, tugga på, skrika över eller se hur långt det kan kastas. Nyfikenheten drar även snart mot bättre och bättre sätt att ta sig fram till allt intressant som finns ovanför golvnivå. Så av självklara skäl duger inte längre krypande som transportsätt.

Det är dags att ställa sig upp och ta de första stegen. Trevande till en början men med allt större självklarhet allt eftersom styrka och förmåga växer. Dock inte utan en hel del smärta på vägen. Det ramlas in med huvudet före i saker – en del hårda, kantiga och gråtframkallande. Men med lite tur så är allt som behövs en smula tröst så kravlar de ivrigt tillbaka för att försöka igen.

Varför tar jag nu upp detta i ett brev om personlig utveckling och framgång? Jo, för att den processen är den samma för att lära sig att gå, som för att lära sig spela ett instrument, bli kirurg, förstå förhållanden, programmera datorer eller vad som helst annat som vi vuxna drömmer om att åstadkomma. Tyvärr så får vi alltför ofta en massa osäkra tankar emellan att låta vår naturliga drivkraft ta oss dit vi vill.

Det är som att vi med åren tycker att misslyckas inte längre är nödvändiga lärdomar på vägen till våra mål, utan snarare något som ska undvikas till varje pris. Som att vi borde kunna klara oss utan sådant trams och gå rakt på framgång om vi bara väntar på rätt tillfälle. Så vi öppnar inte munnen på utlandsresan om vi inte tror oss vara flytande på språket (eller har hällt i oss tillräckligt med flytande avtrubbningsmedel för att våga).

Spelar ingen roll att vi ser att det är just det som håller oss ifrån att lära oss språket. Att man måste göra misstagen och ju mer barnsligt villiga vi är att kasta oss in och göra dem desto fortare framåt går det. Nej, det ska funka från start eller så var man inte menad för det. Det är pinsamt att inte kunna och träna det gör man i avskildhet så att ingen får för sig att man är en ”träningsprodukt”. Som att den enda riktiga framgången ska komma av ren och skär medfödd talang annars ska man låta bli.

Det är en myt eller vad jag kallar ”tankevirus” som satt sig i vår kultur och som vi behöver bryta oss loss från. Vi behöver se att det bara är just bara dessa tankar som är i vägen. Tankar som det är både tillåtet och frigörande att släppa likt en uggla som ruggar sina fjädrar. Så att vi återigen kan klara av våra dagliga misslyckanden med samma förtjusta leende som en ettåring eftersom vi också förstår att det leder till framsteg. Ju fler du gjort desto längre har du förmodligen kommit.

Faktum är att hinder inte är där för att stoppa dig utan för att kolla att du verkligen vill. Inbjuder dig därför denna vecka att misslyckas snabbare. Att pröva mer, gråta en skvätt och ställa dig upp igen. För det är som sagt en myt att om vi bara var bra nog skulle vi inte behöva göra det. Men på varje nivå är den mänskliga inlärningen densamma och kommer aldrig att vara något annat. Inte för dig, inte för mig och inte för någon annan på planeten. Vi befinner oss alla bara på olika nivåer av okunskap.

När du inser fullt ut hur mycket fantastiskt som vi människor åstadkommit via våra barnsliga misslyckanden är det otroligt hoppfullt. Så stå upp för dina drömmar, ramla för dina drömmar, gråt för dina drömmar. Ta nästa steg så gott du kan och du inser snart att du med denna barnsliga fart på misslyckandena inte har bockat av milstolparna så snabbt sedan du var riktigt liten…