Redan när jag var liten fick jag höra att jag hade en vinnarskalle. Mina föräldrar baserade bedömningen på mina utbrott varje gång jag förlorade i något. Spelkort flög av bordet, dörrar slogs igen hårt över en Monopolförlust och golfklubbor ven genom luften när det inte gick som jag ville. Att man hatade att förlora och tydligt visade sitt missnöje sågs som något positivt. För även om det inte direkt uppmuntrades så var det heller ingen som riktigt fördömde det.

Det var egentligen först efter karriären och med mängder av lästa böcker som insikten att jag blev europamästare trots den där vinnarskallen snarare än tack vare den. Att den skulle kunna vara i vägen slog mig aldrig då. Allt det där utåtagerande beteendet visade ju bara att man brydde sig om resultatet. Att inget skulle få hindra en från att komma dit man vill. Som att styrkan på ilskan och djupet av bedrövelsen är en måttstock hur fint man bryr sig.

När man nu vet bättre om hur alla vi människor fungerar så är det tydligt hur det här tankesättet ligger en i fatet. För ju hårdare vi är mot oss själva desto långsammare går det mot våra mål. Ganska snart försvinner glädjen och vi ser inte längre fram emot vare sig träning eller tävling på samma sätt. Vi vet ju att minsta misstag eller förlust så kommer vi att dra loss på oss själva. Finns ju ingen människa vi känner bättre än oss själva så vi vet precis vilka ”knappar” vi ska trycka på för att verkligen klämma till oss.

Vi gör ju det här med goda intentioner. Om vi bara är hårda nog mot oss så ska vi väl fatta? Sluta göra det vi vill undvika och få till det vi vill. Tyvärr är det enda som vi åstadkommer att vi blir rädda för att sätta oss i situationen. Rådet från de flesta blir då att känna rädslan och göra det ändå. Som om det var att misslyckas vi var rädda för när det är hur vi behandlar oss själva som i själva verket spökar.

Kan vi förstå det så har vi hackat oss in i vårt eget nervsystem och övergått till att vara tävlingsskallar. Låter kanske enbart som en semantisk skillnad men är så mycket större. Det handlar om att gilla själva jobbet för att växa och sätta egna personliga rekord. Att glädjas med sina bästa försök snarare för att åka upp och ner beroende på om man vinner eller förlorar. Möter du rätt motstånd borde ändå möjligheterna där vara 50/50. Det vill säga att du förlorar i stort sett lika mycket som du vinner.

En tävlingsskalle ser att tävlandet i sig är för att mäta och bli bättre än man hade kunnat bli annars. Vetskapen om att Apple fått till en funktion som användarna gillar får Samsung att sträcka sig ett steg till. Att se kompisen klara ett trick på skateboarden inspirerar till att möjligheten att klara det själv finns. Det är egentligen ingen slutdestination i form av en vinst utan en ständigt pågående utveckling. Precis som allt i naturen växer på något vis om möjligheten finns.

Snabbaste vägen till att bli en tävlingsskalle är att vara snällare mot dig själv. Bara tanken på det får varenda vinnarskalle att rysa av obehag. Ingen kommer väl framåt utan att piska sig själv? Det är något jag vill att du reder ut med dig själv när du läser det här. Är vi lata innerst inne och behöver ständig vakt med piskan för att fortsätta gå framåt? Eller är vi i naturen kreativa och vill bidra till att göra världen bättre omkring oss?

Jag påstår att barn har facit här. När de mår bra och är i balans är det full fart. Ständigt nya upptåg och maxad kreativitet. När de är låga i humöret vill de inte göra någonting och att ens ha en normal, någorlunda artig konversation utan skrik är en utmaning. Är du förälder vet du precis vad jag pratar om. Oavsett, så är min fundering vilken av de här som så att säga är fabriksinställningen hos oss?

Vilken du än anser är rätt så kommer det att påverka hela din människosyn. Det kommer också avgöra om du är en ständigt pressad vinnarskalle eller om du är inspirerad tävlingsskalle. Din förståelse kommer som du säkert förstår betyda en hel del för din upplevelse och produktivitet i livet. Hoppas jag har påverkat den på något sätt så att du märker att det ser vettigt ut att vara snällare mot dig själv när du ger allt  du har för att nå dina drömmar. I rest my case.