Har du någon gång upptäckt att du inte riktigt håller med dig själv? Du kan ju tolka den frågan som att du förmodligen någon gång argumenterat för något som du egentligen inte står för. Det var bara att sättet som den andra personen la fram sin sak på fick dig att anta en lite mer radikal ståndpunkt än du egentligen hade. För varje meningsbyte hamnade du sedan längre och längre bort från startpunkten. Kanske kom du på dig själv när du lämnade samtalet och undrade hur det där gick till egentligen gick till?

En annan riktning att ta frågan är lite längre tillbaka i tiden till något du verkligen trodde på då. Har du till exempel någon åsikt som du stod upp för och knappt ens reflekterade över för sådär 15 år sedan som du nästan skulle känna dig lite förlägen över nu? Kanske  ett ”skämt” du drog och som du är glad att ingen filmade och la ut sökbart på YouTube? Det är ibland ganska skönt att iPhone inte revolutionerade videopublicerandet förrän 2007…

Det positiva med att vi alla har varit med om det här är någon gång är att det visar på att vi är på inlärningskurvan och lär oss nytt hela tiden, även vi inte alltid är medvetna om det. Det är vad vi människor gjort genom hela historien. Så snart vi lyft oss till en ny nivå så glömmer vi snabbt att vi någonsin inte kunde eller visste det. Dessutom har vi sedan oftast ganska liten förståelse för de som är kvar i våra gamla hjulspår. Hur kan de inte ha fattat det än? Det har ju vi vetat ända sedan förra veckan …

Inte konstigt då den mänskliga historien är en studie av förlegade nivåer av kunskap. Att tro att jorden är platt och är centrum av universum, att det bara finns fyra grundämnen, stjärnteckenpåverkan, vättar, häxor och att sjukdomar skapas av onda andar skrattar utbildade människor åt nu. Men det kanske mest spännande är vad framtidens människor kommer att skratta åt att vi trodde var sant 2020.

Det behövs ju väldigt lite utforskning av vår mänskliga utveckling för att få vem som helst att bli en smula ödmjuk inför sin egen okunnighet. För ju mer man vet desto mer förstår man hur lite man egentligen vet. En och annan konspirationsteori slinker ju förbi i bruset av det gigantiska informationsflödet, tros på utan minsta källforskning, och retweetas till och med av presidenter. Farligt blir det och man undrar på riktigt vad de i framtiden kommer att skaka på huvudet åt att vi fått för oss här och nu.

Själv hoppas jag att en av de saker framtida generationer i varje fall småskrattar åt är hur allvarligt vi tog våra tankar och känslor. Hur vi lät osäkerhet, ilska, nedstämdhet och andra negativa känslor styra och vända upp och ner på våra liv. Allt som behövs för helt nya möjligheter är att klippa banden mellan det vi vidskepligt fått för oss orsakar dessa känslor. Det oskyldiga missförståndet som till exempel får att oss utbrista: Det fick mig att bli så arg eller det gjorde mig så irriterad. ”Det” är i det här fallet ett kodord för något i världen utanför oss själva som vi använder för att rättfärdiga vår reaktion.

Olyckligtvis så i samma stund som vi kopplar ihop en yttre omständighet med vår känsla på insidan så sitter vi fast. För varje gång som den omständigheten nu uppkommer är vi dömda att få samma känsla om och om igen. Därför kan vi bli fria först när vi med hjälp av djupare förståelse klipper det där imaginära bandet mellan utsidan och vår inre känslovärld. När vi gör insikten bortom intellektet att orsaken till våra känslor är de tankar vi i ögonblicket har snarare än något som råkade verka hända samtidigt på utsidan. Att orsaken utan undantag är tanken och verkan är tex. ilskan. Läs gärna om dessa meningar igen för det är i min erfarenhet lätt att missa hur stor den insikten är och hur få i den mänskliga historien som gjort den.

Det enda som är i vägen för att se storheten i något så skenbart enkelt är att det kräver en rejäl portion ödmjukhet. För man får svälja en hel del av sin stolthet. För det är inte riktigt lika coolt att medge att ens ilska eller låga humör är orsakad av oss själva via vårt tänkande och inte av vår partner, familj, ekonomi, väder eller överbokade att-göra-listor. Men om du kan se det nästa gång du är på sämre humör känner du dig förmodligen lite fåraktig över att du tidigare tagit ut det på din omgivning när det kom inifrån dig.

Kanske skrattar du till och med åt att du innan kunde bete dig som du gjorde. Skrockar fascinerat över att du alldeles nyss kunde ta andras oskyldiga okunskap om detta frustrerat personligt. Ler åt att du vet bättre och därmed börjar förstå hur lite du fortfarande vet. Till och med ser hur mycket som fortfarande finns att upptäcka och skratta åt att du inte förstod förrän nu. Det ger en varmare känsla och den skillnaden utlovar jag är mer än värd att svälja lite stolthet för …