Döden. Det är något som vi alla undviker. Både att tänka på eller att prata om. Inte heller gillar vi att bli påminda om att livet faktiskt inte är för evigt utan kommer att ta slut. När vi trots allt inte kan undvika att fundera på det vill helst inte inkludera oss själva som deltagande i livets naturliga cykel.

Det är dock synd då jag anser att lite medvetenhet om tidens tickande och åldrandets ofrånkomlighet kan ge en känsla av brådska som kan vara välgörande för vår produktivitet. Det är många som får mer gjort när de inser att det kommer en dag när det är för sent att ta sig an något mer.

Många är dessutom de filosofer som anser att döden är livets bästa uppfinning. Eftersom en oändlig mängd tid att använda inte skulle göra dagarna lika värdefulla eller våra upplevelser lika unika när alla har hunnit med att ha dem. Inte heller skulle imorgon vara det underbaraste av begrepp. Den fysiska möjligheterna och det mentala hoppet om en morgondag kan ge energi och inspiration för vem som helst redan idag.

Så hur mycket vi än vill undvika att prata om döden så tror jag att det kan vara något av det bästa vi kan göra. Något som den av er som läser det här och får ångest förmodligen inte håller med om. Men det ger ännu en sak att lära sig. Vilket är att det inte är dessa rader om döden som skickar känslorna till dig. Det är ditt mindre hälsosamma förhållande till dina tankar om ämnet som ger upphov till känslan.

Om du förstår känslans budskap och vad den försöker förmedla transformeras din upplevelse. För den försöker bara ge dig en varning att du nu använder din mentala kapacitet på ett mindre användbart sätt. Lyssnar du på det sättet kommer du att nästan ansträngningslöst självkorrigera till den mentala klarhet där du vet bättre. Därifrån verkar det vettigare att fira livet istället för att sörja döden.

Kanske du till och med skrattar till åt ditt missförstånd. För de flesta tror att en stark känsla är en test av sanning. Eller i varje fall sannolikheten att det man tänker är sant. Så om någon står nära ett stup och plötsligt slås av tanken ”Tänk om någon skulle knuffa mig nu?!” och får en stark känsla av oro, då upplever de genast också att chansen att det överhuvudtaget skulle kunna hända har gått från 0% chans till nästan 100%.

Så istället för att inse hur känslan försöker hjälpa oss att se att vi nu använder vårt sinne på ett mindre bra sätt, tror vi att den pekar mot hur troligt det som vi tänker är. Vilket jag förmodar är ett stort skäl att många undviker att reflektera över sin egen dödlighet. Får de en stark känsla verkar det ju för dem antyda att chansen att döden kommer tidigare just ökade för dem.

Att ta dina tankar om det på alltför stort allvar kan snabbt ackompanjera livet med ohälsosam stress och oro. Istället för att använda tanken på vår begränsade tid som den värdefulla gåva den är. En fantastisk möjlighet att komma igång och bidra med värde till världen omkring oss. Att göra något bättre än det var. Att hjälpa någon må bättre. Att ta det där viktiga nästa steget mot vad vi vill åstadkomma medan vi är här. Att möta tidens gång med vår passionerade livsvilja. Kan du ta din känsla på det sättet blir den ovärderlig för ett liv utöver det vanliga, eller hur? Så mig avsluta med att utbringa en virtuell skål: Länge leve döden! Må den ge lyster till ditt liv …