Har märkt en lite förvånande sak som har hänt i takt med att jag förstår den mänskliga psykologin allt bättre. Mindre och mindre behövs för att beröra mig. Räcker med att sitta och titta på en YouTube video med någon tjej som sjunger oförväntat bra framför en jury så trillar det en tår. En kort tanke häromdagen på hur man förmodligen sällan är medveten om när det är sista gången man gör något öppnade upp hela känsloregistret.

En yngre version av mig skulle nog tycka att man blivit en mjukis. Hade ju som idrottsman trots allt investerat en del stolthet i kunna skratta just precis när det gjorde som ondast. Att se till att en förflugen kommentar inte kunde psyka en. Rädslan var ju att känslosamhet var något som bara påverkade prestationen med eskalerande fart i en negativ riktning. Därför måste den hållas borta till varje pris.

Bara det att man trodde att ens förmåga till stordåd var så skör låg säkert till grund för en hel del tillagd nervositet och osäkerhet genom åren. Att vara genuin och äkta blir då något flummigt tjafs som bara är i vägen för ”riktiga” vinnare. Att den nivå av förståelse som gör att man bygger en mur för att hålla ute allt också är det som håller allt inne är fullkomligt dolt.

För att inte tala hur den chimär av kontroll vi försöker uppvisa samtidigt diskvalificerar oss för den kontakt med andra som vi innerst inne suktar efter. Den goda nyheten här är att i takt med att vi ser att varenda känsla vi har kommer från våra tankar i ögonblicket blir det mindre oroande att just känna. När det plötsligt inte är hela stora världen där ute att kämpa mot blir det inte längre det minsta oroande eller skrämmande att släppa ner den mentala garden.

Ser du något i det jag säger behöver man inte längre sträva efter att vara sig själv, äkta och genuin. Eftersom det är allas vår startpunkt är det inget man behöver jobba fram. Snarare något att avtäcka och återkomma till. Som med nästan allt i livet är det fantastiskt skönt att upptäcka att du inte behöver våga när du inser att det faktiskt inte är farligt. Utan rädsla behövs ju inte mod och du kan orädd göra det som ser vettigast ut för dig.

Att jag tar upp det här är för att vi nog alla vill bli tagna på emotionell berg-o-dalbanetur av livet. Det är bara att vi har varit så rädda för nerförsbackarna och dalarna att vi inte vågat oss upp på bergstopparna. Men i samma stund som du inser att det inte är farligt att vara låg ändrar sig hela grejen. Du förstår att det finns en energi bakom allt som gör det möjligt att dra känslovagnen upp, släppa den ner och bromsa in när det är klart. Jämfört med den potentialen bleknar dina betänkligheter. Du släpper det vitknogade greppet om säkerhetsspärren och ger dig istället hän med armarna i luften.

Min förhoppning denna vecka är därför att du reflekterar lite över hur du kan njuta av färden genom livet genom att släppa in livet mer. Ha mindre i vägen i sinnet och märk hur du blir mer och mer berörd, men också hur ditt sinne skriker allt mindre av osäkerhet och rädsla utan i samma backe känner hänförelse och fascination. Du ser då världen lite mer avslappnat och blir lättare att vara med och ser något nytt och mer i både människor och annat i världen runt dig. Nog är det en riktning värd att titta i?