Han har impulskontroll som en fyraåring! Hörde denna kommentar av två som uppenbarligen jobbade tillsammans när de talade om en tredje medarbetare som inte var närvarande. Både tonläge, kroppsspråk och valda ord antydde att det inte var en positiv bild som de ville måla upp. Inte så konstigt med tanke på att vi alla uppfostras till att kunna ”lägga band” på oss själva och inte bara göra det som dyker upp i stunden.

Kanske den kändaste studien om det här kallas ”The Marshmallow Experiment”. Där tar man ett antal barn och sätter dem vid ett bord med en marshmallow framför sig. De får reda på att den vuxne kommer tillbaka om 15 minuter och då får de chans att äta två istället för bara en. Om de nu inte har ätit den första vill säga. Vilket de gärna får om de gör det valet men då blir det ingen extra. Att se dem kämpa med att låta bli att äta den är fascinerande.

Det intressanta är dock att två av tre inte klarar av det. Kanske inte så konstigt, men att den tredjedel som klarade av att vänta har en klar fördel sedan i livet kanske inte är lika självklart. Hur som helst visar det sig att när de följer upp med barnen 15 år senare så är det en klar skillnad i framgångsnivå mellan de barn som klarade av att vänta och de som inte klarade det. Det har fått många psykologer att ställa upp hypotesen att den viktigaste faktorn för framgång är just att kunna skjuta på omedelbar belöning till senare för att få något mer då.

Om nu det här vore enbart en genetiskt betingad förmåga vore det lite nedslående. Som tur är visar det sig att den här förmågan att bortse från begär i stunden och skjuta upp omedelbar belöning är en kognitiv förmåga som vem som helst kan lära sig att bli bättre på. Man är alltså inte dömd för livet av sina gener. Därför går det att undkomma attityden som den gamla filmstjärnan Mae West utryckte så målande på följande sätt: Enda sättet att bli av med en frestelse är att falla för den…

Man behöver alltså inte vara slav under sina lustar så att säga. Inte för att det är lätt. Det räcker att se reaktionen när man ber sin 9-åring sluta spela på sin iPad. Det är ibland inte långt ifrån belagt med samma utmaning som att ta en sil från en heroinist. Starka är de belöningssystem som är påslagna när hjärnan får stimulans utan att så att säga behöva anstränga sig för den. Det är rent evolutionärt meningen att vi ska ha svårt för att säga nej till en synbarligen bra ”deal”.

Att komma runt det här kräver som det mesta annat i förändringsväg att vi höjer vår nivå av förståelse. För det är ju faktiskt inte farligt att ha en dålig känsla och vi vet nog alla av erfarenhet att den går över. Förr eller senare så mår vi bra igen. Något som det inte hjälper mycket att veta när vi är inne i det, men medvetenheten om hur det alltid funkar är en superb mental vaccination. Den består av hopp om att komma ut på andra sidan.

Här är en liknelse som hjälpt en del av mina klienter att se något nytt i samma gamla visa: Tänk dig att du hör en buss närma sig där du står på hållplatsen. Vibrationerna och ljudet ökar och hela kroppen skriker om att det är något med den där bussen som gör att du inte vill gå på den. När bussen är så nära att du kan se destinationsskylten ovanför framrutan så står det mycket riktigt ”Ångest och Oro” i lysande bokstäver.

Bussen stannar framför dig och dörrarna öppnas med ett pneumatiskt frustande. De flesta känner då att enda sättet att få det hela att gå över är att gå ombord och sätta sig på sin plats. Därefter får de en åktur i en känslomässig berg-o-dalbana som är mindre behaglig. Vi känner oss så tvingade av den där känslan att det liksom inte slår oss att det går att låta bussen passera. Om vi väl gjorde det skulle vi se att skylten bak på bussen vänligt blinkade ”Du är OK!”.

Lite som att vi alla någon gång varit så hungriga att vi är redo att äta en häst. Alla som då är i vägen för vårt ätande känns som irritationsmoment och fiender. Så är det någon som frågar oss något som vi finner intressant. Vi blir uppslukade av att hitta en lösning och sveps iväg på vågor av inspiration. Fyra timmar senare undrar vi varför magen kurrar och minns att vi var dödshungriga och glömde gå på lunch ändå.

Jag garanterar att det har hänt vid något tillfälle då vi alla funkar likadant. Samma möjlighet har vi varje gång vi har en obehaglig känsla som verkar driva oss till gärningar vi egentligen vet inte är vettiga för oss. Som vi efteråt kommer önska att vi låtit bli att falla för. Min förhoppning är att du kan låta den där bussen passera och kanske mindre förvånat upptäcka att du är ok. Då blir väldigt mycket färre energi- och framgångssänkande Marschmallows ätna och du får mer än dubbelt betalt av livet…