Så här när snön faller i mörkret utanför kontorsfönstret är det svårt att tänka sig att vi faktiskt susar fram med 108.000 km/h mot ljusare tider. Det finns ju inget våra sinnen kan göra för att genomskåda denna sanning, utan de talar om för oss att vi är still och att allt annat snurrar runt oss. Inget att klandra sig själv för då vi föds in i ett evinnerligt snurrande som lurade även stora tänkare som Aristoteles att dra fel slutsatser.

Att vi faktiskt inte var stationära i mitten blev vi först varse efter att Nicolaus Copernicus lade fram den heliocentriska världsbilden i sitt verk ”Om himlakropparnas kretslopp”. Spännande nog i uppdrag från Påven Leo X som år 1514 behövde ett svar på varför den för tiden allmänt vedertagna kalendern inte alls stämde. Hans korrekta svar gillades inte av påven och den katolska kyrkan dröjde ända till 2010 med att be om ursäkt för att de fördömt hans vetenskapliga teorier.

Varför då diskutera femhundra år gammal historia i ett coachbrev om personlig utveckling och ledarskap? För att de flesta av oss fnissar åt det här med den upphöjda kunskap vi besitter nu, men enligt mig är vi i samma båt när det gäller vår mentala förståelse idag. Kanske har denna lika mänskliga miss än större potential för framtiden och på våra möjligheter att agera bättre i den värld vi lever i.

För de allra flesta har väldigt svårt att se att de inte är centrum av världen. Inte konstigt då våra sinnen har samma svårigheter här som med att se att solen varken går upp eller ner. Om en medmänniska dyker upp där vi kan varsebli dem och de är otrevliga på något vis, så lägger vi dem snabbt i den mentala mappen markerad ”otrevliga typer”. Händer det en gång till eller vi hade en riktigt stark känsla första gången låser vi sedan mappen för ändringar.

Att de skulle kunna vara annorlunda när de inte är med oss är inte en tanke som ens är värd minsta reflektion. Eller att vi nu bedömer hur de än beter sig som ”dåligt”. Snäll och trevlig? Måste vara ute efter något. Säger glatt hej? Ytlig och snackar säkert skit så snart man är utom hörhåll. Jobbig och på dåligt humör? Se – där visar de sitt sanna jag! Denna här mänskliga tendensen är extremt tydlig när det gäller blockpolitik, religion och annat där vi har stängt våra mappar för ändringar.

Att då åtminstone ha tillgång till lite förståelse om våra sinnens begränsningar är oerhört användbart. Bara att se att det faktiskt är vi som snurrar tar dig snabbt tillbaka till en ödmjukare känsla. Den behagligare känslan ger dig också möjlighet att se något nytt. Ibland är den till och med djup nog för att göra det möjligt att göra ändringar i dina mappar. Ett enda ögonblick i en djupare kontakt med din visdom (alltid ackompanjerad av ödmjukhet, värme, medkänsla, inspiration och alla de där andra känslorna vi alla egentligen söker) kan öppna skrivrättigheterna till ”mappen” och en helt ny värld öppnar sig för dig.

Det här har vi alla varit med om någon gång i livet. Ibland som ett ”det var droppen” eller ”det var strået” ögonblick. Ibland är det mer som en ”hur har jag kunnat missa det här” stund där vi känner oss lite fåraktiga. Men efter de här stunderna är det något som är på riktigt annorlunda med hur vi ser världen omkring oss. Nya möjligheter dyker upp. Gamla relationer som skurit sig antar ny och bättre skepnad. Gamla rädslor tappar sin imaginära kraft över oss just för att vi för första gången ser att de är imaginära.

Oavsett hur du beskriver det är det något fantastiskt hoppfullt i att se att det här allmänt tillgängligt. Demokratiskt möjligt för alla som ens råkar titta i rätt riktning. Så det är inte ens särskilt ovanligt utan snarare är något vi alla kan räkna med. En stund av mental klarhet där ditt sinne vilar i en skön känsla är allt som behövs. Att se att du inte är i mitten av din värld fast det alltid har sett ut så är en bra start för att det ska hända oftare. Hoppas bara att jag inte blir fördömd av påven för att jag påstår att ingen av oss är centrum för universum. Det går ju trots allt framåt med det mesta …