Det är något som pumpas ut i media dagligen. Något oskyldigt men lömskt som sipprar in i våra tankar och påverkar allt vi gör. Gärna med feta rubriker och stora löften på framsidan av glansiga magasin och i flödet på glammiga instagram konton. Och få saker är så smittsamt som ett tankevirus:

Tre veckor till den perfekta rumpan. Låna utan risk och skaffa den perfekta bilen. Hur du inreder ditt hus för att visa vem du verkligen är. Sätt ihop det perfekta partyt. Få dina barn att bete sig att de inte stör bilden av den perfekta familjen. Perfekt hy med perfekta bröst eller biceps, håret tillbaka där du vill ha det och borta där du inte vill ha det …

Listan kan göras hur lång som helst och varje löfte har en antydan till att om du bara får till/ köper det här så kan du äntligen pusta ut och njuta av livet. Det är ett så konstant bombardemang av photoshoppad perfektion som ska förföra oss till konsumtion att det infiltrerar våra vardagliga tankar utan vi märker det. Endast det perfekta är plötsligt gott nog. Allt annat är att acceptera något undermåligt och därmed få leva med undermåliga känslor.

Det är ju bara att lyssna på folk runt sig på stan. I köer, i mobiler, i korta samtal. Överallt hörs det och pågår därmed i folks egna samtal i huvudet med sig själva. Min kille är verkligen fantastisk och om han bara kunde vara ______________ (fyll i valfri förändring fysiskt eller beteendemässigt – mindre slarvig, längre, mer energisk) så vore det helt perfekt. Min tjej är helt underbar, bara lite mer sportintresserad och mindre utseendefixerad bara så vore hon perfekt.

En ständig tankeflod av bedömningar av hur något är i förhållande till idealet vi fått itutat i våra huvuden. Som huset som vore perfekt om det bara hade ett sovrum till. Jobbet som vore perfekt om bara chefen var lite annorlunda. Inte ens vädret undgår vår konstanta utvärdering. Vilken suverän höst. Tänk om det hade blåst lite mindre också då hade det varit helt perfekt.

Vet inte om du också hört det här runt omkring dig eller mellan dina egna öron, men jag tror att nästan alla blivit mer eller mindre smittade av detta perfektionsletande tankevirus. Faktum är att det är så normalt för oss att de flesta nog inte ens reflekterar över det. Vi går omkring med en lång lista av saker i huvudet som om de bara kunde  bli perfekta vi verkar hoppas ska lösa våra liv på något sätt.

Märk väl att jag inte ser något som helst fel på att vilja göra något bättre än vad det är. Det ligger i den mänskliga naturen. Vi är utvecklade till att leta efter sätt att förbättra saker lika naturligt som att ett träd är gjort för att suga i sig vatten, mineraler och solljus för att växa sig större. Det jag pratar om här är det underliggande missförståndet att det skulle kunna göra så att man mår bättre.

För är vi lite ärliga så är det vad vi egentligen tror att avbockade saker på vår önskelista ska göra för oss. Ge oss trygghet. Frihet. Lugn och ro. Kärlek. Men att leta efter något av det här på utsidan gör det bara värre. För du ska ju inte tro att du bara använder det här bedömningskriteriet enbart om omgivningen. Hur mycket förtjänar vi att älskas när vi genom vårt tankevirus bedömer att vi själva är en bit från den perfektion vi åtrår?

Brukar då få frågan om hur man slutar vara så kritisk, dömande och fördomsfull. Eller kanske vanligare hur man får någon annan att ändra sig. Men det är oavsett en mindre användbar fråga. För att din hjärna bedömer och jämför kan du inte göra så mycket åt. Lika lite som du kan tänka dig ur att du tänker för mycket om något annat. En mer intressant och användbar fråga är därför: Hur får man en mer balanserad och hälsosam relation till sina dömande och perfektionssträvande tankar när de dyker upp?

Som det mesta annat så ligger svaret i att se att det inte finns någon extern lösning på vår känslomässiga osäkerhet. Att om det inte vore för vår övertygelse om att vi kan må ”X” om bara ”Y” händer, så hade vi helt enkelt levt livet fullt ut. Blir fria att återgå till vårt naturliga driv att lägga själ och hjärta bakom det vi gör i stunden.

Att göra världen runt oss lite bättre för att det är vad man som människa är gjord för och inte som ett försök att må bättre. En insikt som leder till att man avtäcker sitt naturliga välmående och mår bättre direkt. Alldeles utan att vare sig bli känslomässigt förförd eller hindrad av sina tillfälliga tankevurpor om perfektion.