Har du någon gång vetat precis vad som är rätt och ändå fallit för frestelsen och gjort tvärtemot? Med tanke på hur full vår mänskliga historia är av exempel på just det är det kanske en märklig fråga, men ändå väldigt intressant. Hur kan det komma sig att vi kan vara så logiska i vissa tillfällen men så fullkomligt irrationella vid andra?

För vem har inte stått och tittat på det där bakverket eller chokladbiten och känt sig dragen som av sirenerna i Odyssén till sträcka fram handen och mumsa i sig dem? Trots att man bara dagar innan satt upp som mål att äta bättre, förbättra sin energi och få hälsan på rätt köl igen. Det är ju bara en gång. Det gör ingen skillnad. Bara ta den. Du är värd det.

Vad är det som gör att den där tankegången är just lika förförisk som sirenernas sång? Som gör att vi kan gå på den om och om igen oavsett om det handlar om att nästan tvångsmässigt köpa något helt onödigt, äta något fel, sitta framför tv:n istället för att ta en promenad, surfa på internet istället för att ringa det där viktiga samtalet, dra sig undan istället för att sträcka ut en hand…

Listan kan göras lång på vardagliga saker vi gör som vi sedan ångrar. Vilket är den officiella definitionen på frestelse: Något som verkar lockande för en individ och som man ångrar och känner skuld för efter att man har gjort det. I den kristna versionen beror frestelse på att djävulen lockar oss att begå syndfulla eller omoraliska handlingar utanför vad som än kan anses vara ”normalt”.

Enligt mig är snarare det som gör frestelser så svåra att stå emot endast ett oskyldigt missförstånd om vad det är som pågår. För det är lätt att tro att den tryckande känslan från att det bara finns en enda tröja kvar i din storlek på sommarrean kommer från tröjbrist. Att det enda sättet att bli av med den obehagliga känslan är att köpa den så att man äntligen kan lägga det åt sidan.

Eller som Oscar Wilde en gång uttryckte det: Enda sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den! Fyndigt sagt av en rapp tänkare, men visar att även han missat vad som faktiskt pågår. För känslan kommer från tanken och inte från den synbart frestande omständigheten. Det är skälet till att den enes frestelse är den andres aversion och varför du ibland kan släppa även det mest frestande sak utan ansträngning.

Detta då tanken även på något som i ett svagt ögonblick känns som ett absolut måste är lika flyktig som en dagdröm i en smäktande sommarbris. Vilket gäller alla våra mest tryckande och pockande känslor, eftersom de enbart är den skugga som de för tillfället konfliktartade tankarna lämnar i sitt fladdrande ljussken.

Något poetiskt och esoteriskt beskrivet men icke desto mindre obestridlig sanning. Förstår du det är inte längre dina frestelser lika svåra att motstå. När man ser att det bara är att vänta en stund så behöver man inte kämpa emot lika mycket. Vetskapen att sinnet snart kommer att fyllas med nya tankar och att även det mest pressande är som bortblåst och din mentala klarhet är tillbaka. Skulle det återkomma är det bara att göra samma sak igen. Utan den förståelsen blir känslan till slut för svår och vi är tillbaka till Oscar Wildes råd.

Kanske har du märkt det när du någon gång varit så hungrig att du känt att om du inte får äta kan du inte ens tänka. Men så fångar något ditt intresse och tre timmar senare kommer du förvånat på att magen kurrar. Inte en känsla av hunger under tiden du så att säga ”tänkte på annat”.

Så våra känslor säger ingenting om vad som pågår på utsidan. Inga undantag oavsett hur känslomässigt påstridiga våra idéer om det än kan verka. Det enda du kämpar mot är ditt eget tänkande och den nivå av förståelse du har i ögonblicket. För alla 7,5 miljarder människor som idag har möjlighet att tänka gör så gott de kan givet det tänkande som ser verkligt ut för dem just nu.

Förstår du det vet du att en stark känsla bara talar om att du inte ser riktigt klart för tillfället. Förstår du inte det lockar sirenerna dig på grund för du tror då istället att du aldrig sett så klart som när det klämmer till i bröstet eller det brinner i maggropen. Eller tror att enda sättet att bli av med känslan är att följa det du tänker på.

Min förhoppning är att du ser hur otroligt olika varje situation i livet spelar ut beroende på djupet av din förståelse för det här. Att det gör all skillnad i världen när det t.ex. i tanken känts stört omöjligt att inte säga ett par väl valda ord till din partner med tanke på hur de ”beter sig”. Eller vilken annan frestelse du än står inför som tidigare känts svårstoppad. Om du plötsligt inte behöver agera på de tankar som ligger bakom och därmed inte ångra så mycket, hur värdefullt skulle det vara för dig?