Det här brevet är skrivet efter en väldigt annorlunda vecka. Lyckades med konststycket att köra en morakniv genom min underarm. Inte som David Blaine som gör det som ett magiskt trick utan på riktigt. En hundradels sekund och olyckan är framme. Vet inte hur många gånger man fått höra av pappa att verktyg bara får användas bort från kroppen. Ändå ville det sig inte bättre än att när det sista buntbandet inte bröts av att vrida på kniven, så drog jag för att få loss det sista.

Det släppte som när man släpper repet mitt i en dragkamp, gick rakt in i armen och skar av senor, nerver, muskler och pulsåder. Visste direkt att det var på allvar och kom snabbt under vård. Skickliga handkirurger på Sahlgrenska lappade ihop allt och nu är det bara tid som behövs för att läka. Tio veckor närmare bestämt så sommarens semester aktiviteter blir något ändrade.

Det som fascinerar mig medan jag sitter här och lär mig diktera in brevet istället för att använda tangentbordet, är att allt det här sker utan att jag behöver göra något. Nerver växer till och hittar sina ändar igen. Senor sys kant mot kant och läker samman. Mat jag äter fördelas upp i sina beståndsdelar och transporteras till skadan som byggbitar. Tillbringa lite tid med tankar på det här och det går inte annat än att känna vördnad över hur allting funkar.

Jag kan inte göra mycket för att få högre fart på läkeprocessen. Allt jag kan göra är att undanröja hindren för den. Det mesta av att göra rent och desinficera och annat har läkarna redan skött. Nu är det min uppgift att stoppa in bra näring, vila och se till att det inte blir några smällar på området innan det är fit for fight igen. Röra på fingrarna det lilla som går och hålla igång övriga kroppen på alla möjliga sätt.

Likadant fungerar det inne i sinnet. Precis som läkeprocessen, så är även vår förmåga att göra vårt bästa och ha roligt medan vi gör det medfödd. Du behöver inte lägga till någonting för att få fram det bästa. Du behöver däremot träna för att det som kommer ur dig ska gå så bra som möjligt. Som jag brukar säga till de idrottare jag coachar: Du tränar inte för att må bättre, du tränar för att bli bättre.

Med tanke på att det är diametralt motsatt hur de flesta har fått för sig att vi fungerar, så kan det kanske vara bra om jag illustrerade här med en story. Hade en lärarinna på universitetet i USA som började vår första lektion med att säga: Vill att alla här ska veta att jag redan har gett er A+ (alltså det högsta betyget). Mitt jobb och ert jobb är att se till så att ni håller det till slutet av terminen. Lite skillnad mot att komma in och säga att alla börjar på noll och så får du jobba dig upp till det betyg jag kommer sätta till slut, eller hur?

Tycker att det är oerhört hoppfullt när man inser att det fungerar likadant i kropp och sinne. Vi börjar med en fantastisk läkekraft som strömmar genom oss. Orkestrerar 50 biljoner celler att prata med varandra och veta vad som behöver göras. Utan att ens kunna se varandra jobbar de som ett gigantiskt team. Så länge det inte har gått för långt är det förbluffande vad vi kan komma tillbaka från.

På samma sätt fungerar det i sinnet. Vi har en obegränsad förmåga att tänka tankar och allt som behövs är att förstå att fokus t.ex. inte är något vi behöver jobba på. Det är istället något som automatiskt är där så snart vi inte tar distraherande tankar på allvar. Gamla smärtor och oförätter läker i samma ögonblick som vi inte underhåller dem. A+ är var vi startar ifrån och allt vi kan göra är att jobba oss därifrån.

Till skillnad från med kroppen där stillasittande, skräpmat och icke rengjorda sår är hur vi kommer i vägen – så kommer vi vägen för sinnet genom att börja försöka fixa oss själva istället för att helt enkelt återgå till att lugnt och fokuserat göra det vi ska. Är helt med på att det kan låta alldeles för enkelt men det är så värt det när du förstår att du redan har allt du behöver. Ger så mycket tid över att träna på det du vill bli bra på som inte är medfött… När vore nu ett bra tillfälle att börja?