Såg i helgen en dokumentär om legendaren David Bowie. Även om man vet att vi alla är människor så blev jag förvånad när han sa att han var en väldigt blyg person. I min värld så har han ju framstått som allt annat än en blyg viol. Hajade till ytterligare när han sa att kom över det genom att skapa roller som Ziggy Stardust att gå in i. Att i samma stund han antog rollen försvann hans blyghet som genom ett trollslag och han kunde vara så extrovert och uppmärksamhetssökande som han framstod.

Han är verkligen inte ett isolerat exempel på detta. Många av de kändaste av skådespelare har samma historia. En av dagens största ikoner, Beyoncé, sa att hon är så osäker och har sådan prestationsångest att hon aldrig skulle kunna komma upp scen utan att låtsas vara sitt alter ego ”Sasha Fierce”. Tydligen kan Sasha men inte Beyoncé. Ziggy men inte David.

Fascinerande, eller hur? Själv kunde jag slå slag ”jag inte kunde” när jag låtsades vara mina golfhjältar Seve Ballesteros, Tom Watson och Jack Nicklaus. Både David, Beyoncé, ni och jag förstår ju att det fortfarande är vi som presterar, så vad är det som gör sådan skillnad? Tittar vi mot principerna för all mänsklig upplevelse framträder svaret tydligt. För då vi alla lever i upplevelsen av våra tankar kan inte det vi inte tänker på hindra oss alls. Bara det vi faktiskt tänker på och tar på största allvar kan bli till det allra utbrytningssäkraste av fängelser.

Nu är det kanske lockande för dig som läsare att gå tillbaka till barndomen och ta fram något alter ego som vågar och kan. En superhjälpte eller någon idol som fick dig att våga sjunga ut, stå upp för dig själv eller sparka en boll upp mot krysset. Ser ju ut som en bra lösning och ett fantastisk verktyg. Fantasi skapar verklighet. Anser ändå inte att det är någon särskilt hållbar lösning. Framför allt för att den lösningen bygger på samma oskyldiga missförstånd som problemet i sig.

För på samma sätt som placebo fungerar för att vi människor har potentialen att läka och inte för att man lurar någon att tro på möjligheter, så kan ju både Bowie, Beyoncé och vi locka fram vårt bästa för att vi faktiskt kan. Inte för att vi lurar oss att tro att vi är någon annan. Det är avsaknaden av osäkra, ångestladdade, stressiga och oroliga tankar som slutar blockera förmågan. Inte tillägget av positiva, glada, avslappnade och självsäkra tankar som skapar nya förmågor.

Är du med på den hårfina men ack så viktiga skillnad jag pekar på här? Nyckeln ligger i att sluta titta på vad du tänker, hur du tänker och beter dig. Att börja titta mot livets potential och de obegränsade möjligheter som ligger och slumrar där. De bara väntar på att locket av begränsande tankar ska sluta tas på allvar. Vid minsta springa vid dörren så vaknar de till och väller ut. Förståelse ersätter misstänksamhet, ögon glittrar, röster görs hörda, möjligheter utnyttjas, svårigheter överkoms och rekord slås …

Allt utan att något nytt behöver tillföras. Det är inbyggt i vår grundinställning. Allt som behövs är att ta en titt mot potentialen bakom livet. Då löses tankehindret upp och vi upptäcker att göra vårt bästa och ha roligt medan vi gör det är naturligt. Som att lära sig gå. Ibland gråta en skvätt när vi ramlar. Ibland skratta åt dunsen i rumpan. Vilket som tar vi nästa steg tills det går. Alldeles utan att spela någon roll – må den vara spektakulär som Ziggy eller ”in your face” som Sasha. Din potential är mer än nog och vad som faktiskt gör det möjligt för rollen att verka framgångsrik fast det räcker med alldeles vanliga du.

Fascinerande, eller hur? Själv kunde jag slå slag ”jag inte kunde” när jag låtsades vara mina golfhjältar Seve Ballesteros, Tom Watson och Jack Nicklaus. Både David, Beyoncé, ni och jag förstår ju att det fortfarande är vi som presterar, så vad är det som gör sådan skillnad? Tittar vi mot principerna för all mänsklig upplevelse framträder svaret tydligt. För då vi alla lever i upplevelsen av våra tankar kan inte det vi inte tänker på hindra oss alls. Bara det vi faktiskt tänker på och tar på största allvar kan bli till det allra utbrytningssäkraste av fängelser.

Nu är det kanske lockande för dig som läsare att gå tillbaka till barndomen och ta fram något alter ego som vågar och kan. En superhjälpte eller någon idol som fick dig att våga sjunga ut, stå upp för dig själv eller sparka en boll upp mot krysset. Ser ju ut som en bra lösning och ett fantastisk verktyg. Fantasi skapar verklighet. Anser ändå inte att det är någon särskilt hållbar lösning. Framför allt för att den lösningen bygger på samma oskyldiga missförstånd som problemet i sig.

För på samma sätt som placebo fungerar för att vi människor har potentialen att läka och inte för att man lurar någon att tro på möjligheter, så kan ju både Bowie, Beyoncé och vi locka fram vårt bästa för att vi faktiskt kan. Inte för att vi lurar oss att tro att vi är någon annan. Det är avsaknaden av osäkra, ångestladdade, stressiga och oroliga tankar som slutar blockera förmågan. Inte tillägget av positiva, glada, avslappnade och självsäkra tankar som skapar nya förmågor.

Är du med på den hårfina men ack så viktiga skillnad jag pekar på här? Nyckeln ligger i att sluta titta på vad du tänker, hur du tänker och beter dig. Att börja titta mot livets potential och de obegränsade möjligheter som ligger och slumrar där. De bara väntar på att locket av begränsande tankar ska sluta tas på allvar. Vid minsta springa vid dörren så vaknar de till och väller ut. Förståelse ersätter misstänksamhet, ögon glittrar, röster görs hörda, möjligheter utnyttjas, svårigheter överkoms och rekord slås …

Allt utan att något nytt behöver tillföras. Det är inbyggt i vår grundinställning. Allt som behövs är att ta en titt mot potentialen bakom livet. Då löses tankehindret upp och vi upptäcker att göra vårt bästa och ha roligt medan vi gör det är naturligt. Som att lära sig gå. Ibland gråta en skvätt när vi ramlar. Ibland skratta åt dunsen i rumpan. Vilket som tar vi nästa steg tills det går. Alldeles utan att spela någon roll – må den vara spektakulär som Ziggy eller ”in your face” som Sasha. Din potential är mer än nog och vad som faktiskt gör det möjligt för rollen att verka framgångsrik fast det räcker med alldeles vanliga du.