Nog är det märkligt hur mycket vi människor verkar vara rädda för? Jag har träffat klienter med allt från telegrafstolpefobi och tuggummifobi till rädsla för att både lyckas och misslyckas. Eller för att prata om känslor eller mängden pengar man tjänar eller bli avvisad eller…

Kan tänka mig att du som läsare skulle kunna hjälpa mig att fylla sida upp och sida ner med andra saker som gör oss oroliga, stressade, skrämda eller t.o.m. livrädda. Speciellt i dessa tider med pandemi och hot om krig. Samtidigt tror jag inte det finns en enda person som inte känner att livet skulle kunna bli bättre om en enda rädsla som försvårar just våra liv bara försvann, eller hur?

Nu kanske du är en av dem som säger: Jag har inga egentliga rädslor … Sanningen är dock den att vi alla styrs till stor del av den där obekväma känslan, men vi kallar den ofta något annat. Mest för att skydda oss själva och känna oss lite tuffare än vi innerst inne är. Drivna, högpresterande människor som jag träffar på brukar till exempel säga sig vara ”lite stressade”. Medan omtänksamma människor mer ser det berättigad oro som visar hur mycket man bryr sig till skillnad från ”alla andra”.

Den grundläggande känslan är dock rädsla. Rädsla för vad som i slutändan blir konsekvensen om allt på att göra listan inte blir gjort eller viktiga dead-lines inte nås. Eller hur mycket hemskheter som skulle hända om man inte försökte förutse dem och vidta nödvändiga åtgärder. Den gängse idén att minska rädslan blir då att vara mer produktiv och bli bättre på att förutsäga framtiden.

Tyvärr så räddar inte den mentala stansen oss inte från morgondagens elände utan suger bara livsglädjen ur idag. Min tanke med detta brev är därför att visa på att så länge som vi har den idén om hur vi ska göra för att minska vår rädsla så blir det inte bättre. Den dolda hemligheten för dem som kämpar med rädsla är istället att det enbart är tanken på framtida smärta som gör oss rädda. Utan de tankarna tagna på allvar kan ingen av oss ha upplevelsen.

Vilket innebär att i den grad som någon ser rädsla som information om verkligheten omkring dem (med andra ord, jag hade inte känt mig rädd om det inte fanns goda skäl för det), så får de svårt att komma ifrån sin oro, stress, ångest eller vilken annan omskrivning för rädsla de än personligen använder. Kan de å andra sidan se att rädslan enbart är information om deras egen tankekvalitet i ögonblicket, så lättar känslan omedelbart. Lite som att upptäcka att en skugga man trodde var något otäckt bara var just en skugga.

Vet av erfarenhet att den som går igenom jobbiga känslor för närvarande förmodligen tycker att det här är alltför enkelt och generaliserande, men det är faktiskt hela hemligheten. Att se att tanke och känsla är så sammanfogade och hermetiskt tillslutna och inget från ”verkligheten” kan komma emellan. Då blir den där obekväma känslan inte längre farlig att känna, bara användbar information om kvaliteten på dina tankar om framtiden.

För hur märkligt det än kan verka så är rädsla i alla dess former inget annat än tankar. Imaginära scenarior om framtida smärta som vi tar på allvar. Nyckeln är då att att se att de tankarna, hur verkliga de än känns, kommer från tänkaren – nämligen du! Då blir du genast mindre rädd för din rädsla och kan ta dig an vad du nu än står inför med tillgång till dina bästa resurser. Ju djupare och i ju fler sammanhang du förstår det desto friare och behagligare blir din upplevelse av livet. Mitt i vardagen precis där det räknas på riktigt.