Har du märkt hur alla verkar susa runt och känner att ”något” saknas? Ställer jag en coachingklient mot väggen om det här så blir detta något svårdefinierat. Men något är det för det finns oftast ett kännbart tomrum där just detta något saknas. Så vi letar vitt och brett efter vad som än kan tänkas passa. Kanske den där nya vårjackan? Eller ett riktigt bra pass i cross-fit lådan? Den senaste telefonen? Nå det där ekonomiska målet? Starta ett förhållande? Avsluta ett? Det ultimata inlägget på FB eller den roligaste videon på YouTube? Kanske lite plastikkirurgi?

Det märkligaste är att inte en enda av de pusselbitar vi prövar verkar passa. De är alltid lika lovande men när de väl övervunnits, kämpats och betalats för är tomrummet ändå lika pockande inom kort. På’t igen… Rulla stenen upp för backen för att hitta den där nere igen nästa morgon. Eller som ett rockband som inte rullade stenar som Sisyfos sjöng: I can’t get no… satisfaction…

Eftersom tomrummet enbart existerar på insidan finns det inget på utsidan som kan fylla det. Inte för att det hindrar de flesta från att gå i graven med idén att de ska bli de första att klara det. Varenda vana vi har oavsett om du ser den som destruktiv eller produktiv har vi utvecklat för att fylla det där tomrummet eller för att skydda det från insyn.

En del försöker acceptera det som en drivkraft då rädslan för att vara lat innerst inne utan den är för stor. Andra försöker låtsas att det inte existerar vilket gör dess dragningskraft stor som ett svart hål där ute i universum. Förr eller senare sugs de in. Detta eftersom acceptans är ett steg för sent. Du hade inte behövt den utan att först ha gjort bedömningen att det är något dåligt med det. På samma sätt hade du inte försökt att förneka det utan att ana dess kraft.

Därför är det först när du börjar se att det enbart är en produkt av din egen gränslösa inbillningsförmåga som något lossar. Ett litet tomrum skapat av fantasi och tankar. Att ge sig på att fylla det blir därför som att försöka vinna en skuggboxningsmatch. Det spelar ingen roll vilka nya trick och tekniker du försöker dig på så har skuggan koll på dem också. Till slut orkar du inte längre och hänger ned huvudet som tecken på att du ger upp. Det känns som om skuggan vann men hade du bara tittat upp lite så hade du sett en skugga lika uppgiven som du.

Som tur är blir vi alla födda med allt som behövs för att lösa upp den den här gordiska knuten. Precis där bakom vårt oskyldiga missförstånd om vad det känslomässiga hålet är byggt av pulserar det av livskraft. Samma kraft som nu får hela naturen att ta sats inför våren. Samma märkliga energi som du själv en gång uppkom genom.

En liten kontakt med den är genuint tillfredsställande. Det är en djupare känsla där inget behöver ändras men allt är annorlunda. Den att-göra-lista som alldeles nyss var en källa till stress är nu stimulerande. Den person som nyss betedde sig outhärldligt är plötsligt skönt excentrisk och charmig. Att ta det lugnt gav myror i brallorna innan men nu är det så skönt att bara göra ingenting.

Är du med på vad jag pratar om här? Då slutar du leta för det antyder att du inte har det redan. Då verkar inte livet längre vara en bedömningssport och alla andra bedömer att du verkar mer nöjd oavsett nuvarande situation. Där det innan alltid fanns något som saknades känns det helt. Det där odefinierade något ersätts av vad du tycker är vettigt att göra och satsa på. Disciplin och viljestyrka byts mot inspiration och ansträngningslöshet. Du är inte klar med det du vill åstadkomma, men du är klar med det gamla skälet att göra det. Litet är riktigt stort när du förstår det…