Tid. Det är något märkligt med det. Hela vårt förflutna är gjort av lagrade tankar som vi tänker nu. Vår framtid består av fantasier som vi gör upp nu om hur vi gissar att det kommer att bli sedan. Förstår du vad jag pekar på här direkt i inledningen så ser du att hela vår upplevelse endast kommer just från nuet.

När det trots det verkar som om det förflutna eller framtiden skjuter känslor till oss över tid och rum, så är det en illusion. Ett tanketrick. För allt vi någonsin känner är vad vi tänker precis just nu. Ändå är det så förbaskat svårt att se. För vi har alltid fått höra att vi ska vara närvarande i nuet, som om det fanns ett alternativ till det nu som vi alltid är i.

Vet inte hur det var för dig, men när jag satt i skolan hände det att vi hade en och annan lärare som var ungefär lika rolig att titta på som när färg torkar. Snabbt flög tankarna iväg på annat. En tjej som bara var så fin eller en fotbollsfint som var svår att få till ens i fantasin. Klassrummet löstes upp i sina atomer och lärarens röst försvann …

Tills den då plötsligt kom tillbaka med högre volym:
– Då kanske du kan komma fram och redovisa … Med ett ryck var man ”tillbaka” i verkligheten. Både närvarande och härvarande försökte man förtvivlat hitta ett svar som täckte upp för frånvaron. Nog kändes det som att man kom tillbaka, men det går ju inte att komma tillbaka till något man aldrig lämnat, eller hur?

Den här oskyldigt missförstådda illusionen skapar ett vagt och ibland starkt uttalat missnöje med nuet. Du hör det när folk pratar om hur det var bättre förr innan sociala media och mobiler. Eller när någon säger att det ska bli så skönt när barnen blir äldre så att man äntligen kan sluta skjutsa dem överallt och ha lite egentid.

Vet inte om du har hört något liknande från någon (eller kanske dig själv), men ganska ofta hör man den här typen av fraser. Det antyder för mig att vi är många som har det här som vanemässigt tänkande. Att det var bättre i någon minnesvärd dåtid eller hur det kommer att bli bättre i en fantiserad framtid. Vilket blir konstigt då den känsla vi använder för att veta att det var eller blir bättre kommer från det vi tänker precis nu.

Kanske är du en av dem som redan mäter dina dagar i närvaro snarare än i produktivitet och resultat, men för mig har tankarna slunkit iväg och gett mig känslor som man trott kräver ett ändrat förflutet eller en bättre dröm om framtiden. Men det sköna är att vi alla har förmågan att komma på oss själva när det händer. För känslan vi har funkar som en väckarklocka. Så att vi kan sluta ta de där tankarna om annat än det vi har framför oss just nu på lika stort allvar.

När vi får till det upptäcker vi att vi är födda in i det som idrottare brukar kalla ”zonen”. Att vi bara via våra tankar skapar den mer eller mindre tillfälliga illusionen att vi är ur den. Som tur är räcker det enligt min erfarenhet att se igenom vår egen tankeillusion, så är vi ”tillbaka” i det där fantastiska tillståndet där allt vi behöver är tillgängligt och inom räckhåll.

Vi hittar de rätta orden, idéer som besparar oss timmar, dagar och veckor av onödigt slitande dyker ansträngningslöst upp. Det vi tar oss för blir avslappnat rätt. Tänk om du kunde se att du alltid är där? Att allt som är i vägen är att vi tror att det kräver en speciell plats, situation, omständighet eller person för att bli framtrollat? När allt som behövs är att du ser att all tid som existerar och kan upplevas är detta nu. Och det, det kan du alltid lägga själ och hjärta bakom …