Igår kom sonen inspringande och ryckte mig i armen. Kom och kolla sa han uppfordrande. Det var tydligt i de glittrande ögonen att det inte var någon idé att argumentera. Alla egna göromål fick uppenbarligen pausas med omedelbar verkan. Ute på gatan hoppades det på skateboard om och om igen. Blåmärken uppstod men så plötsligt satt tricket. Det där leendet som värmer en förälders hjärta mer än något lyste upp kvällsmörkret.

Ni känner säkert igen den barnsliga entusiasmen för att lära sig något nytt. Stridsropen är ”IGEN!” och ”Bara en gång till!”. Allt som behövs när det går smärtsamt fel är lite tröst och uppmuntran så är de på igen. Till skillnad från en vuxen som inte får till det som snarare tittar sig omkring och tänker: Var det någon som såg det där? Det gör jag aldrig igen … Inte undra på att inlärningskurvan planar ut med åldern då.

Varför tar jag nu upp det här? Jo, för att det verkar finnas en utbredd rädsla för repetition i vår kultur. Ett jakande svar på frågan ”Är det samma som förra gången?” följs utan undantag av nedslagenhet och en ovilja att ens vara med. Detta trots att jag tror att vi alla vet att ingen har blivit riktigt bra på någonting utan att göra samma saker mängder av gånger.

Skulle tro att jag har läst om de böcker jag tycker varit riktigt bra minst ett par tre gånger. Lyssnat om och om igen på samma podd när den varit bra. Och varenda gång lär jag mig nya saker fast det är samma bokstäver tryckta på samma sidor och samma ord sagda i samma ordning. Dessutom får jag påminnelser som gör att viktiga saker jag redan lärt mig sitter än mer i ryggmärgen.

Repetition kan ju tyckas ”osexigt” i förhållande till nyhetens förföriska behag, men jag vill påstå att den som inte förstår värdet av repetition också får svårt att bli riktigt bra på något. För i den här allt mer konkurrensutsatta världen är det just den där viljan att förbereda sig för att göra något riktigt bra som skapar en plats för dig på marknaden. Alla vill bli världsmästare men det är så få som är villiga att göra det där vardagliga som krävs för att få det att hända.

Får mig att tänka på en historia om ett litet samhälle som fick en ny präst. Hela byn gick man ur huse för söndagens predikan av nyfikenhet på nykomlingen. När den nya prästen lutade sig fram i predikstolen så höll alla andan, men ingen behövde bli besviken. Det var den bästa predikan någon av dem någonsin hade hört.

Det gjorde så att det var fullt i kyrkan även nästa söndag. Hur skulle han kunna toppa det här? Men det var lika bra denna gång även om det var misstänkt likt det som sas på första söndagen. Samma helgen efter och även nästa. Till slut blev byborna lite bekymrade för prästens mentala tillstånd. Kanske var han lite dement redan vid en ung ålder och inte förstod att han sa exakt samma saker varje gång?

Så några av byns ledare kallade till slut till sig prästen och sa:
– Vi tycker att din predikan är det bästa vi har hört.
– Roligt att höra, sa prästen.
– Men vi undrar om du också märkt att det du säger liksom är lite likadant varje gång?
– Vad glad jag är att ni har märkt det, sa prästen med ett stort leende. Det är faktiskt inte bara lite likt, det är exakt likadant varje gång.
– Va, vet du om det själv? Varför kör du då samma hela tiden? Har du inget nytt att komma med?
– Nog har jag det, sa prästen, men jag tänkte fortsätta att säga det här tills ni faktiskt gör det….

Så hur är din syn på repetition? Är du villig att entusiastiskt ta dig an samma sak om och om igen tills den verkligen sitter? Eller nöjer du dig med att bli underhållen och distraherad med ”nytt” så att du håller dig från att nå din fulla potential?

Mitt förslag den här veckan är att om du är seriöst intresserad av att bli riktigt bra på något så är det dags att frigöra dig från snabbmats- och distraktionskulturen, se fram emot repetition och bli förtjust i att se det nya i samma gamla göromål. Utlovar att din utvecklingskurva kommer att bli barnsligt brant…