Vi människor är både fantastiska och märkliga på samma gång. Vi har förmåga till att uppfinna de mest otroliga saker och vara osjälviska in till självförstörelsens rand. Samtidigt kan vi skapa de värsta vapen planeten skådat och säga de mest sårande saker till och med till dem vi älskar.

Inte konstigt att denna dualitet har varit ett återkommande tema inom litteraturen genom alla tider. Allt från änglar och demoner till Dr. Jekyll och Mr Hyde och Two-Face i Batman. Alla pekar de på vår inneboende förmåga till både gott och ont. Högt och lågt.

Vi som ska bo med oss själva dygnet om kan bli lite tvivlande till vår innersta natur när vi ser det här hos oss själva, eller hur? Kommer sanningen när vi beter oss bra, eller är vi innerst inne som när vi beter oss illa?

Kyrka och stat har genom åren antytt att det är det senare. Något som spridit sig som ett tankevirus hos de flesta av oss. Vilket gör att vi kan ha flera veckor av underbar samvaro med vår partner, men när den kulminerar med ett tiominuters gräl faller allt det bra som ett korthus.

För vi tenderar att tänka ”att där kom sanningen” och allt det bra var endast en välregisserad lögn. Samma när vi ser någon som plötsligt beter sig mindre bra på jobbet eller ute på en fest. Kommentarer som ”i de lugnaste vatten …” ”det trodde man inte om dem, men där ser man …” Visar att vi nu anser att sanningen om dem kom fram.

Att allt bra de gjort var mest beteendemässig fönsterskyltning men nu fick vi en glimt in i den mörka butiken bakom. Det behövs ju inte mycket mer än titt ut i världen på krig och orättvisor eller in på kommentarsfälten i sociala medier för att backa upp det påståendet. Uppenbarligen finns det en Mr Hyde gömd i allas våra sinnens mörkaste vrår.

Jag vill dock här argumentera för att det är den ljusa sidan som är fabriksinställningen hos oss. Det är dit vi återgår varje gång vi återfår den mentala balansen och klarheten. En god natts sömn, en paus under lunchen, lite humor i vardagen och det är som om den inre datorn startar om och vi är tillbaka i vårt Dr Jekyll mode.

Nog har även du sett det här? Du skriver ett irriterat mail till någon och det ser briljant ut. Där fick de skrivet på näsan hur illa de betett sig. Efter en kort lunchpaus ser inte längre samma ord i samma ordning lika briljant ut. Faktum är att vi är väldigt glada att vi inte skickade det och vi har chans att skriva om det.

Samma när vi är fly förbannande. När vi lugnat oss lite och återgått till ”fabriksinställningen” undrar vi hur vi kunde göra så stor sak av det lilla. Kan du se det här får du en annan syn på människor. Då ser du att de inte är gemena, lata, giriga, avundsjuka och de andra dödssynderna.

Det är bara när vi är tillfälligt förvirrade i tanken. När vi lugnar oss mellan öronen är vi medkännande, ödmjuka och kärleksfulla. Faktum är att två personer i balans kan stå inför hur stora problem som helst och det för dem närmare varandra. För två personer fyllda av osäkra tankar finns det däremot inget problem som är så litet att det inte kan vara en skilsmässorsak eller skäl till att inte kunna umgås civiliserat.

Kan du ser hur det här ger en ny och mer hoppfull syn på människan i allmänhet och oss själva i synnerhet? För om vi innerst inne är som när vi är ur balans är vi ganska eländiga. Om vi istället, som jag argumenterar för, är som när vi är i balans är vi fantastiska. Vad tycker du?