Ibland kan saker i livet kännas oöverstigliga att komma igång med. Det spelar ingen roll om det är att börja svara på alla mail i inkorgen, organisera kontoret, städa hemmet, ta tag i kondition och träning. Vi har nog alla någon del i livet som andra verka klara galant men som är riktigt trögt för oss. Hur kommer man egentligen runt det där?

Några ledtrådar fick jag när jag läste om hur viktigt det är att få känna att man lyckas med saker. För det händer något fantastiskt i hjärnan varje gång du gör det. Dopamin utlöses som en belöning. Det i sin tur bygger nya vägar bland neuroner, synapser och glialer som gör det allt lättare att komma igång och lyckas med nästa sak.

Forskning visar även att hur mycket du ansträngt dig för att uppnå en sak förstärker vägarna som byggs i ditt sinne ytterligare. Den förståelsen i sig kan vara tillräckligt för att bli inspirerad och motiverad nog för att direkt sätta igång med något som du vill åstadkomma. Ändå kan det finnas ett internt motstånd som sätter stopp för det viktigaste steget mot framgång som finns – ditt nästa!

Tur då att det finns ett litet knep att överkomma det. Lättaste sättet för mig att beskriva det är att dela upp det du ska göra i allt mindre bitar tills du hittar din personliga tröskel för positiv rörelse framåt. Låter det för akademiskt så låt mig bryta ner det med ett exempel. Säg att ett rum hemma är enda röra. Bara tanken på att börja röja i det får dig nästan omedvetet att göra vad som helst utom att just gå in och köra igång.

YouTube videos, kolla om det finns något att äta i kylskåpet, ringa en vän … det mesta går nu att använda som en ursäkt för att slippa. Kan du känna igen dig i det här? Vad är då det minsta du kan göra som får dig i rörelse? Plocka upp 3 klädesplagg från golvet? Dammsuga endast mattan? Hur mycket behöver du skala ner uppgiften för att känna att du får lust och någorlunda enkelt att börja röra dig framåt?

När du väl kommer igång och får något gjort får du en dusch dopamin som stärker lusten att göra mer. Nästa sak åker med av bara farten. Dagar och veckor går och plötsligt är det som vilken gymträning som helst. Vikter som var omöjliga är nu uppvärmningsvikter. Saker som kändes svåra är nu självklart enkla att få till. Allt som behövdes var att få lyckas med ”något” snarare än med ”allt”.

Det kanske coolaste med det här är att när du väl satt igång ditt belöningssystem i rätt riktning är utvecklingen inte linjär. Den är snarare exponentiell. Dessutom brantare om du då upplever att du fick kämpa lite med att få till det. Att du gjorde jobbet som behövdes. Då spiller det över till andra delar av livet som nu blir lättare av själva associationen. Nu skalar det uppåt och när du ser mönstret kan du lyfta vad du än vill i ditt liv. Inte illa för fem minuters läsande som började med elva ord i första meningen, eller hur?