Det finns en kommentar som dyker upp när jag coachar elitidrottare. En som de flesta låter gå obemärkt förbi, men som jag funderat på en del. För den är ganska vanlig trots att den samtidigt är lite märklig. Det jag funderar på är när de säger: Det var som att jag presterade ovanför min förmåga. Hmmm … det går ju per definition inte att göra, eller hur? Ändå är det som sagt ganska vanligt att få höra när någon förklarar en prestation utöver det vanliga.

Det kanske känns som att det inte är relevant för dig att fundera över. Det är ju ändå ganska få som ska sätta pers eller skicka in en avgörande straff på ett VM. Jag vill ändå påstå att det är väldigt allmänmänskligt. För nog har vi alla haft liknande upplevelser i vardagen? Kanske när vi satt på en middag med vänner och plötsligt allehanda kvickheter lämnade läpparna med perfekt tajming. Eller under ett affärsmöte där en avgörande lösning utan förvarning dök upp i sinnet.

För någon annan var det i tystnaden med ett barn där stämningen är så tät att luften är som sirap runt en. Så lättade något i sinnet och man gav dem en knuff i sidan med armbågen. De kan inte låta bli att le fast man vet att de alldeles nyss hade blivit vansinniga över samma knuff. Något har skiftat och man är nära varandra igen. Svårigheter byts ut mot lösningar. Kyla mot värme. Magi helt enkelt.

Det gemensamma för allt det här är att det lämnar oss lite förbluffade, eller som minst glatt överraskade. Var fick jag allt det ifrån? Det var lite kvickt och kul. Vad var det egentligen som hände? Det känns utanför vår kontroll. Vilket är lite oroande i eftertankens kranka blekhet. För vi vill ju så gärna ha den där nivån jämt eller i varje fall väldigt mycket oftare. Allra helst precis när vi behöver den som bäst.

Den goda nyheten är ju som tidigare nämnt att det här är en tillgänglig nivå. Att den inte är över vår förmåga, utan snarare är så att vi får en glimt av vad den skulle kunna vara hela tiden. Bara det är ju hoppfullt. Samtidigt kan det vara frustrerande. För om jag alltid har tillgång till den varför dyker den då upp så himla oregelbundet och nyckfullt? Istället för kontrollerat och när jag vill ha den.

För du har säkert märkt att när du haft ett möte där det kändes låst, så räcker det att mötet avslutas och du går ut ur rummet, så kommer idéerna flödande in. Nu vet vi vad vi borde ha sagt. Vad som skulle gjort skillnad på riktigt. Det är lite skumt, eller hur? För vi har ju inte träffat på en coach på vägen till toan eller fått vital information på mail som lyfte oss. Det enda som hänt är ju att vi slappnade av något när mötet väl var över.

För mig antyder det att det är något som kommer i vägen när vi vill ha fram vårt bästa i en specifik situation. Något som sedan inte är i vägen när vi tvättar händerna och är på väg bort mot nästa möte. Eller när vi sitter i goda vänners lag och ”ljuger lite”. Eller när vi ”ger upp” på att säga något briljant till våra barn som ska låsa upp alla problem och istället bara ger dem vår fulla närvaro med back up från en varm känsla för dem.

Einstein sa en gång att det kommer tillfällen i en människas liv där medvetandet antar en högre nivå och det som alldeles nyss var svårt plötsligt känns enkelt. Han sa även att det inte gick att veta eller förutse vare sig när eller hur det skulle hända. Bara att det händer oss alla. Oavsett om man läser coachbrev, utvecklar sig själv eller ej. Det är ett naturligt skeende hos alla.

Vilket är ett av skälen att jag tror att alla vuxna inser hur annorlunda skolgången skulle vara om de fick gå tillbaka och göra om den nu. Från den nivå av förståelse och medvetenhet vi har nu skulle de orosmoment vi hade te sig lite onödiga. Mer triviala. Att plugga en timme om dagen för att få bra betyg skulle kännas soft. Stöddiga typer skulle se ut som de oroliga och osäkra sinnen de var. Att säga hej till den där personen man gillade vore allt annat än pinsamt.

Kan du se vad jag pekar på här? Att vi alla har möjligheten att lyfta i sinnet. Att det kan gå lite snabbare när vi blir pekade i en riktning där vi inte låter alla våra osäkra tankar, regler och system komma i vägen. Att det bästa vi kan göra är att se våra glimtar av vår fulla potential med fascination snarare än frustration. Som inspiration snarare än påminnelser om våra tillkortakommanden.

Faktum är att det är något vi ändå automatiskt gör på nästa nivå och den kommer när vi minst anar det. Vi kan inte pressa fram det men vi kan vara lugna i förståelsen ATT det händer när vi slappnar av och ägnar oss åt det vi har framför oss i stunden. Allt oftare presterar du på den nivå som tidigare verkade vara över din, men som du nu äger… tills nästa nivå dyker upp och det verkar inte finnas något tak för hur högt det går att lyfta. Nog är det skönt att veta?