Gillar du upplevelsen du har av ditt liv? En ganska rättfram fråga så här direkt i starten. Vid ett vanligt personligt möte börjar man ju annars lite mjukare med att prata om vädret och andra “ofarliga” beröringspunkter, men låt oss gå rakt på sak utan förspel här. För svaret på den frågan är väl det närmaste en skala på verklig framgång som man kan komma, eller hur?

Förstår självklart att det finns mängder med andra parametrar för att mäta sådant här. Dessutom är det ytterst personligt hur man definierar framgång och jag hjälper mina klienter med alla delar så klart. Ekonomisk frihet, kärleksfullt förhållande, nära vänskap, att göra skillnad i världen omkring sig, drömhem, livsgnistrande hälsa etc…

Listan kan göras ungefär så lång som din fantasi tillåter den att vara, men när det väl kommer till kritan handlar det ändå om vilken känsla du går omkring med i vardagen. Problemet är att försvinnande få av oss får till den känsla vi vill. Enligt mig på grund av att de flesta köpt in sig i ett oskyldigt missförstånd. Nämligen att det är avbockandet på deras önskelista som ska leda till den där ”goa” känslan.

Kallar det missförstånd även om jag vet att många, som är bevandrade inom den personliga utvecklingen, redan insett att yttre framgång inte direkt motsvarar den inre. Fast den insikten brukar därefter leda till nästa missförstånd, vilket är att man istället ska skaffa sig bättre omständigheter mellan öronen. Tänka mer positivt och mindre negativt. Ger livet en citroner gäller det att pressa fram lite mentalt välsmakande lemonad.

Utmaningen är att det snabbt känns som om man bara lurar sig själv. För man vet ju “sanningen” innerst inne. Att skaffa sig trossats 2.0 hjälper föga mot vad vi redan ser som självklart. Den hamnar därför snabbt i ”bull-shit detektorn” och mals ner i tankevärlden tills det lätt känns som att vi bara låtsas ha det bättre. Då blir vår framgång snart ett ok runt våra halsar.  För att se glittrande ögon på barn i Afrika och själv inte kunna vara tacksam för ”allt” bra vi i jämförelse har tynger oss då ganska rejält.

Desperat kämpar vi vidare för att fylla det där imaginära hålet vi kan svära på finns i vår själ. En spiral som aldrig upphör då ett imaginärt hål skapat av vår egen fantasi sväljer både Ferraris, friska barn och överdådigt positiva tankar och spirituella ritualer utan att fyllas ens det minsta. Snarare är det som ett svart hål som bara har större dragningskraft för varje sak det sväljer.