Ännu en vecka har slunkit förbi. Nästan varje samtal man har handlar på något vis om Covid-19 . Livet lunkar på och våra sinnen vänjer sig vid den nya situationen. Habituering kallas det på fackspråk. Lite mer bondförnuftigt kan du se det som att en bonde i svinstian efter ungefär 20 minuter slutar känna att det luktar skit. Samma signal har anlänt till hjärnan utan att något har förändrats så den slutar att ge dig medveten registrering. 

Bra så att man slipper stå ut med det, men farligt då vi snabbt glömmer av den fara som är ständigt närvarande. Lite mindre noga med handtvättandet, lite rörligare i samhället, lite närmare när man skämtsamt hälsar armbåge mot armbåge eller fot mot fot. Den andra vågen kan då snabbt välla upp och orsaka än större skador än de vi redan sett på både befolkning och ekonomi.

Nu är ju inte detta unikt för våra tider så klart. Vårt sinnes förmåga att habituera gör att vi enkelt vänjer oss vid det mesta. Även ett liv som inte är det vi egentligen innerst inne önskar. Man slutar göra de vardagliga sakerna som tog en dit man var. Lite mindre uppskattande i förhållandet. Lite mindre noga med att träna och hålla sig fysiskt i form. Kanske inte läser och utbildar sig själv i samma grad som innan.

Inte vet jag, men det är ytterst mänskligt att låta det glida iväg lite utan att lägga märke till det förrän det gått för långt. Precis som bonden i gödseldoften behöver man då någon som tittar in i ens lada och påpekar att något luktar. Det kan ju vara så enkelt som en app som talar om att sömnen inte varit lika bra. Eller en våg som visar att hälsolarmet borde ha utlöst för ett antal kilo sedan. Men som det Kinesiska talesättet går så är det bästa tillfället att plantera ett träd för 20 år sedan, men det näst bästa är nu.

Ibland har man någon som står en nära som tar upp diskussionen. Nu gör du inte längre det som behövs. Resultaten kommer att gå ner snart om du inte återgår till att göra det dagliga du gjorde innan. Tar vi det på ett bra sätt blir det som att kliva ur ladan och andas frisk luft. När vi åter öppnar ladudörren igen undrar vi hur vi kunde låta det gå så långt innan vi städade upp livet. 

Vad dyker upp i sinnet för dig när du läser det här? Är det något, som när du tänker efter, du själv har låtit glida iväg? Som du vet att du borde återgå till att ta tag i på nytt? Kanske något du ser som en möjlighet att ta tag i för första gången när vi nu går igenom dessa annorlunda tider? Varje steg du tar som kanske inte verkar ge något direkt i nuet kommer ge mångfalt tillbaka när vi väl kommer ut på andra sidan.

För det är ju en annan del i bondförnuft. Att när du sår en näve säd vet du om att det inte kommer skörd vare sig imorgon, nästa vecka eller ens nästa månad. Det tar till hösten, men när skörden väl kommer ger den tiofalt, hundrafalt eller tusenfalt mer än den näve frön du sådde. Så gå emot dina sinnens habituering och fortsätt så fast det just nu inte verkar vare sig ta sig eller ge skörd. När marknaden väl är bördig i igen var det precis nu man skulle sått. När vore nu en bra tid att börja?